Abakada, Cecilia Luzon, Nirstedt/Litteratur

  

Ett av poesins tidigaste användningsområden var trollformeln och förbannelsen. Då trodde man – möjligen med rätta – att poesin ägde magiska krafter, och kunde göra så att världen fick lov att anpassa sig efter dess önskningar, bara de yttrades med tillräcklig schvung. Nåväl: den som säger ”abakada” får också säga ”abrakadabra”, antar jag. Så heter Cecilia Luzons första diktsamling just Abakada.

Nu är hon ingen duvunge på poesins områden, utan har publicerat sig i bland annat tidskrifterna Lyrikvännen och Tydningen. De litterära tidskrifterna, som jag skriver om ibland, arbetar idogt med att slipa ned tröskeln mellan det etablerade och det oetablerade, och det har skett med ganska stor framgång de senaste åren. Det här gynnar förstås samtidspoesin, som i bästa fall vitaliseras av perspektiv som inte tar sig igenom det nålsöga som de stora förlagen tillhandahåller. (Mången god diktsamling kommer med andra ord ut på mindre förlag som Nirstedt/Litteratur, och som av en medveten händelse kommer den här debuten ut just där.)

I korthet handlar Luzons bok om kolonialism, i den mån det går att säga att en diktsamling ”handlar om” något alls. Hon utgår från språket taglog, med sitt ursprung på Filippinerna. Hon har hittat en ordbok med översättningar till engelska, och upplåter utrymme åt uppslagsord för bokstäverna som ingår i bokens titel, ”A”, ”B”, ”K” och ”D”. För ordet ”binalók” läser jag betydelsen ”lump in the throat”, vilket kan låta som definitionen av poesi. Men boken innehåller så mycket annat: en lågaffektiv alfabetisk lista över ”Den vite mannens börda”, årtal, sju objekt som redovisas med fotografier och katalogtexter, ett för- och ett efterord. Och så dikter, som det inte alltid är helt lätt att få syn på i boken.

Kolonialism? Ja, Filippinerna har ju ockuperats och koloniserats i omgångar, av Spanien, USA och Japan, något som sätter spår i dikterna. Klyschan aktualiseras, att det är inte jag som läser den här boken; det är boken som läser mig (jag lägger till ett semikolon för att smiska till klyschan). Mindre imponeras jag av de diktpartier som består av enstaka ord som utstötta – eller utkastade – singlar ned över boksidan, så som de har gjort sedan åtminstone 80-talets diktsamlingar (saliga i åminnelse, åtminstone några av dem). Det är ju gjort, invänder jag surt. De här orden landar ju aldrig.

Men det utmynnar också i en biografi över både mamman och språket. Det originella finns i hur några andra dikter som också är konventionella ändå hakar i varandra:

skypesamtalen om natten äter jag salta drömmar på andra språk

medan hon gråter över spilld mjölk från rykande bergens sopor

lagrar historien baklänges en kusin samlar sin dagliga skörd

[…]

en tidigare dag där lupiner slår ut som ord blöder igenom minnet

av hunger konsumerar i vanlig ordning fingrar längs ett radband

söker insidan av en söt doft av ros för evigt förknippad med saknad

Här finns både skönhet och ursinne – kanske de två bästa sakerna jag vet, särskilt när de kombineras så här snyggt. Luzons dikter visar hur det är att inte bara befinna sig i ett språk, utan också hur det är att vara ett språk. Jag kan inte alltid bestämma mig för om dessa dikter lutar sig mot det storslagna eller det stillsamma – kanske mot bådadera? Och medan somligt går att känna igen som dikt går somligt helt utanför ramarna, på ett mestadels uppfriskande sätt.

Så även om jag stör mig på en del i boken (fast, ärligt talat är ju poesin i sig en störning) blir jag besegrad av dess språk och anspråk. Jag kan för all del uppleva en osäkerhet i hur en del av boken ska läsas, tills jag upptäcker en vertikal läsriktning för några av dikterna på slutet. Det tar sin tid, men återigen: poesin ska vara den där klumpen, om inte i strupen så i ens läsning, det som får oss att snubbla till och upptäcka nya samband. Ibland till irritation, som när jag stöter mig mot vissa anglicismer, tills också de får sin förklaring. Ok då, tänker jag, fast vet inte om jag är sur eller begeistrad.