För tio år sedan övergick norska BLM (Bokvennens Litterært Magasin) till BLA, där det glossiga magasinet blev papperstidning (A står med andra ord för ”avis”). I den gamla inkarnationen skrev Sara Stridsberg ibland små krönikor – på svenska – en tradition som nu har övertagits av Alva Hedlund, vars texter dock översatts till norska. I ett av de senare numren sågar hon lustfyllt Amanda Romares Judas. Som svensk är det lätt att känna avund mot lyxen en månatlig litterär tidskrift – eller tidning för all del – innebär.
Vad innebär det då? Tja, vi kan börja med fördjupning och nyansering, samt att det litterära samtalet breddas och tillåts ta tid. Som i den lysande idén att läsa kvinnliga Nobelpristagare. I nummer 3 2026 har turen kommit till Toni Morrison. Una Mathiesen Gjerde och Gjertrud Louise Laurell läser Beloved – en roman som nyligen hamnade på andra plats när The Guardian lät en ansenlig mängd kritiker och författare rösta den bästa romanen någonsin (Middlemarch vann, högst välförtjänt). Även jag har ägnat en del av sommaren åt Morrisons roman, och kan bara instämma i lovorden.
Men Mathiesen Gjerde och Laurell läser på tvären, och deras tolkningar saknar inte invändningar. Det är en bra förutsättning för ett dynamiskt samtal, där de jämför sina intryck, men framför allt tar till vara möjligheten att förstå vad Morrison är ute efter. Som det här: hon skildrar inte svarta människor för att göra dem begripliga för vita människor. Eller det här: att spöket av ”Beloved” – det namn Sethes mördade dotter får på gravstenen, pga det inte fanns pengar till fler bokstäver i hennes namn – är en manifestation av slaveriet och dess konsekvenser. Så uppfattas också det hårresande faktumet att männen har sex med korna: det är slaveriet som har försatt dem till ett tillstånd lägre än djurens.
Numret har också Ragnhild Ekelands långa essä om samtidsromanens brister, när den försöker imitera modeller som skapades av författare som Balzac på 1800-talet. Recensionsdelen viger utrymme åt två från svenska översatta böcker: Agri Ismaïls Hyper och Lina Rydén Reynols Jag hjälper dig inte. Det är den typ av ambitiösa läsningar som man önskar att svenska författare alltid skulle få, men kanske också att från norska översatta böcker skulle få i det svenska mottagandet. Så är inte alls fallet, men framför allt blir de inte lästa lika inkännande, som när Sigrid Strømmen kopplar Rydén Reynols dikt samman med Karin Boyes ”Javisst gör det ont”-estetik.
I nr 4 2026 recenseras danske Theis Ørntofts Habitat, som jag läste ifjol och fortfarande väntar på den svenska översättningen. Daniel Hesby Hansen skriver om arvoden för norska kritiker (de ligger inte helt oväntat en bit över de svenska tarifferna), och rubriksättningarna har haft virkelig gøy med resultatet: ”– Det er delulu å drømme om fast ansettelse”. Ja, det är även i Norge problematiskt att få ekonomin att hålla för frilansare som saknar fast anställning, och då blir kritikeruppdraget en bisyssla. På gott och ont, kanske man kan invända, om man inte tycker att det är en bra idé att stänga in sig i ett elfenbenstorn. Men också att det är en ynnest att få läsa texter som diskuterar och problematiserar kritiken, och försöker hitta konstruktiva och hållbara lösningar. Hur nu de ska se ut, för att lämna utopins räjonger. Som Hesby Hansen sammanfattar: ”Man kan se for seg at det føles storslått å få 5000 kroner for sin første anmeldelse som 22-åring, men kanskje ikke like fett å få det samme for sin firehundrede som 55-åring?”
Den text som jag läste noggrannast var Emma Helene Heggdals essä om hur Emerald Fennels filmatisering av Wuthering Heights står sig vid en jämförelse med Anne Carsons långdikt ”The Glass Essay”. Heggdal är genuint besviken på filmen, som kastar bort alla förutsättningar att bli något annat än en förenklad och rentut sagt barnslig tolkning. Enda förhoppningen är att den ska inspirera andra att göra något bättre än denna perverterat kitschiga framställning.
Och Carson, som Heggdal skrev sin avhandling om, och som hon nu håller på att skriva en mer populärt inriktad bok om, lyckas med sin dikt bättre att fånga essensen i Emily Brontës roman:
I feel I am turning into Emily Brontë,
my lonely life around me like a moor,
my ungainly body stumping over the mud flats with a look of transformation
that dies when I come into the kitchen door.
What meat is it, Emily, we need?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.