När jag slår ihop den avslutande delen i Hanna Hallgrens trilogi Hallelujaflickorna utbrister jag spontant: ”Hon har knäckt skrivkoden!” För så här bra skulle det alltså gå – utan att jag visste det på förhand – att skriva självbiografiskt. När första boken kom för två år sedan var jag avvaktande positiv, och när andra boken kom i fjol föll många bitar på plats – det här är enastående!
Glöm allt du lärt dig om dramaturgi, om rak kronologi, om struktur som låter oss följa en huvudpersons väg från enkla förhållande tills hen erövrar världen. Hanna Hallgren väljer en helt nyskapande och experimentell metod, där hon hela tiden låter associationer avlösa varandra i ett fritt och gränslöst skrivande. Som hon själv konstaterar: ”Varför gränsa mig?”
I korthet handlar det om en tjej som växer upp i Skillingaryd, blir akademiker inom områdena genusvetenskap och litterär gestaltning, parallellt med en gärning som prisbelönt poet. Hon har valt att leva som lesbisk, med allt vad det innebär av oönskad intimitet från provocerade främlingar. Här skildras också en klassresa, som ödmjukt visar hur sådant sker i etapper och är beroende av tidigare generationers ansträngningar.
Man kan säga så här: vissa författare är bra på att ställa frågor med sina litterära texter. Hallgren ägnar sig åt att riva itu frågor, splittra och slita i frågorna för att göra oss vaknare och mer medvetna om strukturella orättvisor och idiotiska fördomar. Det finns något oerhört inspirerande hur hon tar sig an det material som är hennes självbiografi, och lyckas skildra det på ett sätt som både utlämnande och bevarar den egna integriteten.
Turligt nog behöver du inte ha läst de föregående två böckerna för att ha behållning av denna del, för här har vi att göra med en författare som hejvilt växlar spår och berättar om saker utan att ge dem en konventionellt linjär inramning. Hallgren lyckas också överföra sina teoretiska förebilder utan att de tynger framställningen, utan hon låter språket vara frejdigt och underbart.
Inte för att mörker saknas: en ganska stor del ägnas åt depressioner och ångest, och vistelser inom psykiatrin i Värnamo, åtföljda av ett längre sjok dikter skrivna därifrån. Där öppnar sig avgrunder, och där finns också en olycklig kärlekshistoria med ”K”, som avlöses av ”Metis”. En söt historia berättar om hur hon som etablerad poet tar hand om en ung vilsen Karl Ove Knausgård på tillfälligt besök i Stockholm.
Men hon vägrar inrätta sig i hans beskrivning av vägen till konsten som en kamp. Som mer uttalad förebild fungerar Karin Boyes utsökta roman Kris, om stackars Malin Forsts existentiella, religiösa och sexuella kriser från nästan hundra år sedan. Hallgrens text bränner till extra starkt vid en jämförelse med en viss kvinnlig före detta akademiledamot – här kallad Ester Fåken – och hennes våldtäktsman, ”Fåkenmannen”.
Hallgren erkänner vissa likheter mellan sig själv och denne obehaglige man med ursprung från fransk arbetarklass, i det karismatiska uttrycket, att uppleva sig utsatt och tillhöra en minoritet, att från sidan kika in på överklassen och önska sig en tillhörighet. Det krävs mod för att skriva så rannsakande, och det här är en klok, modig och vacker skrift. Jag rekommenderar den starkt.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/8 2026)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.