Bannlyst, Selma Lagerlöf, Mårbacka förlag

Bannlyst är Selma Lagerlöfs mest omstridda roman. Det är en antikrigsroman, som utkom i december 1918, bara månaden efter första världskrigets slut 11 november. Det kan vara en anledning att den hamnat i skymundan, eller så har många stört sig på de melodramatiska inslagen (men det beror mest på att vi är befolkade av tråkmånsar), samt det tabubrytande temat med kannibalism. Den har getts ut av Selma Lagerlöf-sällskapet, och eftersom jag tillbringade helgen på Mårbacka litteraturfestival fick jag anledning att läsa den omgiven av Selma Lagerlöfs anda och ande.

Som nioåring blir Sven Elovsson bortadopterad av sina föräldrar, bosatta på en ö i Bohuslän. Han hamnar hos en rik familj i England. Sjutton år senare får de läsa om honom i tidningen, att han tillhör överlevarna från en polarexpedition. Tyvärr var priset för att de skulle klara sig att de åt människokött från sina döda kamrater. På platsen råder schartaunska ideal, en dogmatisk och sträng religionsinriktning, känd från Christine Falkenlands roman Öde. När han återser sin familj kan prästen inte avstå från att berätta det för församlingen, och det leder till att Sven blir utstött och – bannlyst.

Temat är tidlöst. Nu kan man jämföra med cancelkulturen, som styrs av godtyckliga regler. Lagerlöfs viktiga poäng är fredsbudskapet: är det värre att förgripa sig på de döda än att göra det på de levande? Utifrån denna premiss har hon skrivit en vagt allegorisk berättelse, som ställer sig långt ifrån sagan och i stället arbetar med realismens verktyg, och blir mer episodisk än episk. Till ön flyter liken från döda soldater, skildrade med fasansfull detaljrikedom.

Men det är också en roman om kärlekens förmåga att överskrida fördömelsen, och som visar Lagerlöfs unika förmåga att ge liv åt känslor. Den bild hon väljer till Svens utstötthet är ”äcklet”, något Maria Karlsson i efterordet knyter till Sara Ahmeds begrepp ”klibbighet”, hur negativa föreställningar fäster hos omgivningen och blir svåra att göra sig av med. Hos Joseph Conrad handlar det ofta om en människa med stor potential som går vilse – Almayer, Kurtz och Lord Jim är några av dem – och Lagerlöf är mån om att ge upprättelse åt människor, oavsett om de är skyldiga eller inte.

Kärlekstemat kretsar kring den nyblivna prästfrun Sigrun, med ursprung i Lappland. Hon älskas svartsjukt av både sin make, den kontrollerande prästen, och sin barndomsväninna Lotta, som mer än tycker om henne – samt Sven. Sigrun blir undantaget, hon som ser bortom handlingen: ”Sigrun var av ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.” Hennes namn är komponerat av orden ”seger” och ”hemlighet”.

Den svenska litteraturhistorien är full av vandringssägner, i behov av nyansering och revidering. Lögner har upprepats tillräckligt många gånger för att ha slipats till sannolikhet. En sådan seglivad myt är att Lagerlöf är en osexig författare. ”Va?” säger jag då. Bannlyst är en av de mest erotiska svenska romanerna jag har läst, vid sidan av Carl Jonas Love Almquists Murnis och Rut Hillarps 50-talsromaner. Det här är också en författare med sinne för det makabra, utan att någonsin falla för frestelsen att göra det i spekulativ mening.

Åtskilligt har sagts om hur den här romanen är estetiskt svagare än Lagerlöfs mer kända romaner, fast överdrifterna är ju ett medvetet drag. I sin biografi ”Jag vill sätta världen i rörelse” menar Anna-Karin Palm att de melodramatiska inslagen gör det till en bättre roman:

Dess olika delar skaver ofta mot varandra, men just denna skevhet, denna dynamiska strid mellan romanens olika element, gör den i mina ögon också intressant. Det här är inte en avrundad, polerad berättelse med harmoniskt slut där alla bitar faller på plats – men hur skulle den kunna vara det, när den vill skildra krigets och våldets fasor.

Och det Lagerlöf då bidrar med är ett klokskap och en uppmaning till besinning: ”Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. Han tar en måhända på allvar.”

Vår första reaktion – äcklet – är måhända en överlevnadsinstinkt. Men Lagerlöf berättar tålmodigt om hur viktigt det är att låta den instinkten övergå i något mer förlåtande, hur svår den än är. Så blir det också en berättelse om priset som måste betalas för den som bryter mot kontraktet om gemensam fördömelse. Som Sven tvingas konstatera, i en sentens som kunde ha yttrats av Stig Dagerman, en annan svensk författare som var besatt av skuldkänslor och hur man gör sig av med dem: ”Den, som vill ha makt över andra, måste jämt vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.”

Frågan hur vi ska förhålla oss till någon som (allegedly) gjort det värsta tänkbara är fortfarande gångbar. Svens skam går inte att gottgöras förrän befolkningen ställs inför något som är ännu värre – alltså krigets fasor. I förlängningen leder det förstås till en större fråga: alla dessa överlevande soldater som gjort sig skyldiga till skändligheter och nidingsdåd, om än det sker i namn av att försvara fosterlandet (det Ulf Kristersson vill att vi alla ska göra, med vapen i hand), hur ska förlåtelsen kunna sträckas kring också dem? Att förgripa sig på de levande – hur kan någon bli rentvådd från det?