Liberal Debatt 2 2026; L’amour–La mort #21

  

Lite otippat har jag sedan något år blivit läsare av tidskriften Liberal Debatt. Otippat, eftersom jag åtminstone tror att jag politiskt inväntar ett parti som ska vara tillräckligt rött för att passa mina ideal (tips till S och V: ansträng er mer!). Men i brist på annat håller jag gärna till godo med en tidskrift som fokuserar så hårt på kulturen.

Sommarnumret som nyligen anlänt har temat ”Brott och straff” och utgår från både historiska rättsfall som den famösa Jack the Ripper, men också en syn på dagens kriminalpolitik. Är det verkligen skillnad på att låsa in trettonåringar i fängelse eller på Sis-hem? Eh, ja? Tommy Möller skriver en essä om fiktiva barn som varit onda, och kunde eventuellt ha utökat listan med några av de onda barnen i Ray Bradburys noveller. Personliga favoriter: spädbarnet i ”Den lille lönnmördaren” som tar kål på sina föräldrar och syskonen som i ”Savannen” skickar sina föräldrar för att bli uppätna av lejonen på den virtuella världen som föräldrarna skapat åt dem.

Amanda Göthberg fangirlar om Therese Bohman, som verkar vara alla högerkvinnors (och kanske ännu fler högermäns) favoritförfattare för stunden. Och Greta Schüldt har läst Karl Ove Knausgårds beryktade artikel ”Cyklopernas land” från DN 2015. Liberal Debatt håller på att skapa en ”liberal kanon”, och där ingår Knausgårds text, som nu med facit i hand både ter sig knasigare än någonsin och samtidigt – som också Schüldt påpekar – blir en inte helt osann skildring av det svenska kynnet som ängsligt och tystlåtet i sitt sökande efter konsensus.

Om en motsats till Liberal Debatt ska utses kanske L’amour–La mort ligger bra till. Den är som ett OEI för småglin, och senaste numret, det tjugoförsta, har ”Can’t help myself” som tema. Rubrikerna är skrivna i slarvig handstil, och på omslaget hittar vi 34 barnsligt tecknade glada ansikten (läsare? Skribenter?) – och varför inte.

Den som tycker att det var onödigt länge sedan Elis Monteverde Burrau gav ut en bok – alla vettiga människor, med andra ord – kan med fördel genast ta ett glädjeskutt till sidan 86, där han skriver en prosatext om – you guessed it – barncancer, Clownen Jac och Tao Lin, med ett utdrag ur monologen ”Svensk humor”, som nyligen spelats på teatern (väl?). Avslutningen är vacker: ”Till lunch blir det broccoli. Imorgon? Arkivet. Där finns ingen toalett, inga fönster, men mitt hjärta är alltid öppet.”

Och Gabriel Itkes-Sznap bidrar med en dikt som är lika lång som en diktsamling brukade vara förr i tiden, en monolog om en pappa vars son och pappa begått självmord. Det är också en dikt om judendom, där pappan beskrivs så här: ”Han var jude och allergiker / Han var allergisk mot allt möjligt / Jag begrep mig inte på honom / Själv tål jag allt”. Devisen för numret som helhet verkar ha varit att skriva och skriva utan syfte eller kontroll. Essäer och dikter samsas, och det är ofokuserat och stundtals helt underbart, men ganska ofta känner jag mig lite som Fröding gjorde när han var deprimerad och en vän tog med honom på en tur för att titta på naturen och frågade om det vackra inte kunde göra honom upprymd? Frödings svar: ”Jag minns att jag har tyckt att det varit vackert.”

Nå, jag är ingen Fröding. Visst gläds jag åt att läsa nya texter av Ali Alonzo, Viktor Johansson och Johannes Heldén, och Polly Aaro Thörnebys dikter gör mig hoppfull inför vad som kunde bli bra dikt, bara det gavs en mer stringent inramning. Men det kommer tids nog – tills dess kan vi läsa självlysande rader som denna: ”Hon kom aldrig, för hon fanns inte.”