Min barndoms somrar var hemska: det var insekter överallt. Flugor, knott, mygg, humlor, bin, getingar, och så det speciellt norrländska flygfä som vi alltid kallade i bestämd form ”bremsen” som limmade fast sig vid all synlig blöt hud varje gång man badade, och var stört omöjlig att få bort. Nu ser jag knappt dessa flygande marodörer, förutom enstaka döda humlor på marken.
Därför förvånar det mig att jag nu i högsommaren läst två kulturtidskrifter om bin. Till att börja med Essäs nya nummer, som utgår från Kapitel 21 i byggningsbalken från 1734 års lag. Kapitlet heter ”Om bi”, och det har inspirerat sex olika perspektiv, allt ifrån Stig Strömholms magistrala historik till Marcia Sá Cavalcantes filosofiska betraktelse genom Platon och Rilke. Däremellan det praktiska bestyret med bikupor från Anders Herdevall Rydells erfarenhet som biodlare och hur det känns när ett bisamhälle dör, och Fredrik Sjöbergs tillfälle att raljera över domedagsprofeter.
Rydell skriver om industrialiseringen hos bina, tack vare den eftertraktade honungen, och hur han ser sig själv gå från att vara biodlare till att bli biskötare. David Dunér skriver en biets litteraturhistoria från Aristoteles till Olaus Magnus, men också hur bina är exemplariska naturvetare, med Christopher Polhems skildring från 1718: goda matematiker med sina sexkantiga kistor, goda kemister eftersom kistorna inte ruttnar utan håller maten fräsch. Kort sagt: goda förebilder för människan.
Länge kallades drottningen kung, och det hjälpte inte att en spansk filosof redan 1586 ville könsbestämma henne till hona. Först Linné kunde vara rakt på sak: ”hon allena fått det privilegium af sin Skapare, som ingen annan qvinna åtnjutit, at männernas vilja skal hänne undergifven varda.” Henrik Sahl Johansson vet att berätta i sin text hur de fornegyptiska poeterna ansåg att bina skapades genom att ”ha fallit som förgyllda droppar från guden Ras himlavalv.” (Vem är jag att bestrida det?)
I fjol lades tidskriften Balder ned, men återuppstår nu glädjande nog, med helt ny ledning. De har ”Rum för eftertanke” som slogan, och numret heter ”Ljusets återkomst”, vilket måste ses som hoppfullt. I ärlighetens namn är det bara en av texterna som handlar om bin, Anna Gidgård, som liksom Rydell arbetat med egna bikupor. Här handlar det om hur bina dör men hur samhället kan återuppstå med en ny drottning, som har flyttat in från annorstädes.
Det hade varit synd om Balder – som skriver sitt nya tidningshuvud ”Bald:r” för att låta eftertanken ta plats även där – hade försvunnit från den svenska tidskriftsfaunan. Den var vår överlägset bästa ekokulturtidskrift, och det finns hittills ingen anledning att betvivla att det epitet ska finnas kvar. De varvar reportage med dikter, och här kan läsas bland annat förra årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, färöiska poeten Vónbjørt Vangs dikt, och libanesiska poeten Hyam Yareds dikt från Israels bombningar av Beirut från åttonde april i år. Översättare? Tackar som frågar: Anna Fohlin Mattsson respektive Åsa Magnusson och Laurent Denimal.
Det fullmatade numret innehåller även en text av den japanska glaskonstnären Mafune Gonjo, delvis utbildad i Sverige. Samt ett samtal mellan litteraturvetaren Susanne Nyman och regissören Leif Stinnerbom, som i sommar sätter upp Selma Lagerlöfs Liljecronas hem i Sunne. Det blir ett samtal om bland annat hur ofta Lagerlöf gestaltar de irrationella krafter som stör symbiosen mellan sina karaktärer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.