Arcana. Tjugosex kort ur tarotleken, Jonas Ellerström & Åsa Schagerström, Ellerströms

  

På 80-talet var det ingen lek att skaffa sig en uppsättning av tarotkort, för medan de nu finns i alla välsorterade boklådor och museishoppar var man då tvungen att uppsöka esoteriska affärer som sålde kristaller, rökelser, änglaspel, mönstrat tyg i lila färger och dylikt (någonstans i bakgrunden spelades alltid Fleetwood Macs ”Rhiannon”). Jag har ägt tre olika lekar, och den bästa uppsättningen köpte jag av en häxa nära tågstationen i Pescara, Italien. I Roman Polanskis film Rosemary’s Baby ljuger satanistgrannen Roman [sic!] om att åka till Pescara när Mia Farrows karaktär ska föda det barn som med sannolikhet är Djävulens. Just saying. Medan mina andra två kortlekar är stumma och passiva har jag fått bättre kontakt med den här häxleken från Italien.

Men vad då kontakt? Och vad är ens en tarotkortlek? Tja, från början har användningsområdet varit spådom, men har i förlängningen lett till den konventionella kortleken med 52 kort. Dagens ruter, hjärter, spader, klöver, heter bland tarotkorten stavar, bägare, svärd, mynt, och har ett extra klätt kort, page. Till dessa – på engelska Arcana minor (arcana betyder hemlig eller dold) – finns ytterligare 22 kort – Arcana major. Det är dessa 22 bonuskort som är själva kärnan, och där tjusningen med korten ligger. Där finns också det onumrerade kortet Narren, ursprunget till dagens Jokern.

Och det är också dessa kort ur Arcana major – eller ”den stora hemligheten” för den som så vill – Jonas Ellerström och Åsa Schagerström fokuserar på i sin gemensamma bok, Arcana. Schagerström har illustrerat de viktiga korten, samt fyra bonuskort från vardera färg, medan Ellerström har skrivit dikter, som inte riktigt är renodlade ekfraser, utan mer resultatet av dialog och samarbete mellan konstnär och poet.

De behandlar också korten inte i första hand som spådomskort, utan som tecken för inspiration. Eller bara som konstverk i egen rätt. Kända konstnärer som Salvador Dalí och Leonora Carrington har illustrerat egna tarotkortleker. I maj i år skaffade Courtney Love den tarotlek som Sylvia Plath ägde. Plath refererar ju till ”my Taroc pack” i dikten ”Daddy”, och dikten ”The Hanging Man” anspelar dels på kort nummer tolv – hon ägde en instruktionsbok till tarot från 1954 – och dels på vännen Leonard Baskins konstverk ”The Hanged Man” från 1955.

I sitt efterord betonar Schagerström att hon inte använder korten i första hand som föremål för spåkonst: ”Det är ingen religion. Tarot är ett verktyg, en katalysator, ett konstverk.” Hennes textilkonst förmår verkligen lyfta korten från sin kontext och bli verk i egen rätt. Hon har inspirerats av den mest klassiska leken, den så kallade ”the Rider tarot deck”, med Arthur Edward Waites illustrationer. Men tolkningarna går – som sig bör – i olika, egensinniga riktningar. Det finns en råhet i hennes bildkonst, som ändå gör spännande saker: som när en av mina favoriter, det sjunde kortet, ”Styrkan”, i stället för att illustrera någon som betvingar ett lejon här bli en kvinna som omfamnar lejonet. Med Ellerströms ord från dikten: ”Styrka kommer inte inifrån. / Den tas emot som en gåva utifrån”. Jämför också hur det sjätte kortet, ”De älskande”, illustreras av Waite med ett naket par i stil med Adam och Eva: Schagerström väljer att avbilda en vit och en svart svan i förening, ungefär som yin och yang, från en annan esoterisk tradition.

Det esoteriska i sig är ju ockult och profant, med inslag av magi. Det här är en bra metod för att driva fram konstnärliga krafter. Waites Döden (kort nummer tretton) är det medeltida skelettet som rider på den bibliska blekgrå hästen, medan Schagerströms Döden blir en hyllning till Ingmar Bergmans manifestation av honom i Det sjunde inseglet. Ellerströms dikt tar också fasta på schackpartiet. Så undrar jag också om valet att gestalta Djävulen (kort nummer femton) som en svart spindel har ursprung i hur Satan i John Miltons epos Paradise Lost klättrar genom världsalltet för att nå Eden. Like a spider, hävdade min lärare kursen i postcolonial literature på universitetet.

Men främst fungerar boken som inspiration till egna tolkningar, och det finns gott om sådana tillfällen. Så blir boken ett kalejdoskop. Ellerströms dikt om ”Narren” – kort 0 – föreslår följande:

För er alla gäller att

det omöjliga alltid

ligger inom räckhåll.

Och avgrunden

ännu närmare.