Vid Grand Central Station där satt jag och grät, Elizabeth Smart, översättning Ingegärd Martinell, Modernista

 

Med visst mellanrum på drygt tio år eller så utkommer Elizabeth Smarts roman Vid Grand Central Station där satt jag och grät i nya svenska utgåvor. Ingegärd Martinells översättning kom 1987, och jag har läst en pocket från 1989, med ett förord av Heidi von Born. Den har också utkommit 2003 i serien En bok för alla, och i Lind & Co:s serie 1900-talsklassiker 2014, med Annina Rabes förord. Och nu 2026 i Modernistas tappning, med Yuikiko Dukes förord. Den anländer i anslutning till den lilla volymen med dikter som Ellerströms nyligen publicerade.

Poesin i all ära, men Smarts rykte vilar på denna roman, som aldrig riskerar att falla i glömska. Huvudpersonen är en kvinna som är hopplöst förälskad i en gift poet. I verkligheten hette han George Barker, numera totalt bortglömd om det inte vore för Smarts roman. Den är en höjdpunkt i den kanadensiska litteraturhistorien, fullt jämförbara med Margaret Atwoods allra yppersta romaner samt Marian Engels Björnen. När Literary Review of Canada för tjugo år sedan listade Kanadas 100 viktigaste böcker fanns Smarts roman oförklarligt nog inte med. Därför kan jag inte helt dela Dukes optimistiska ord att hon fått ”den uppmärksamhet hon förtjänar”.

Romanen, för enkelhets skull kan vi kalla den Vid Grand Central Station …, publicerades 1945, men det var en återutgivning 1986, samma år som Smart dog, som gjorde den odödlig. Den fångar in mig som läsare redan från början, men ändå stegras intensiteten genom de tio kapitlen. Det allra sista kapitlet är allra mest extatiskt och upphöjt. Superlativen kan få en att dra paralleller till pekoralet – som Duke gör i förordet – men klyschorna är medvetna markörer i en färd mot galenskapen. Det är en egenskap den delar med andra romaner där kärleken övergår i vansinnig besatthet, där det bombastiska är en del av estetikn: Goethes Den unge Werthers lidande, Brontës Svindlande höjder, Nabokovs Lolita. Om 2000-talet har tillstymmelsen till en lika farlig balansgång mellan förälskelse och besatthet är det kanske Bret Easton Ellis Skärvorna.

Hos Smart handlar kärleken om att upphäva gränser. Den sexuella attraktionen tar – liksom präriebranden – ingen hänsyn. Inte heller är den sofistikerad eller fin i kanten. Den är primitiv: ”han kommer aldrig i närheten av mig utan att varenda droppe i mitt blod lystrar.” En kyss i pannan förvandlas lätt till ett damoklessvärd. Och Smarts prosa är tät på metaforer:

Jag är slagen till slant, snärjd i min säng, hemsökt av ett helt menageri av begär: en duva äter mitt hjärta, en katt kravlar i mitt köns grotta, i mitt huvud lyder hundar en domptör som inte ger signal till annat än ödeläggelse medan timmarna prövar min uthållighet med ständigt stegrad tortyr. Om jag skrek, vem skulle då höra mig i änglars härskara?

Mer än en roman att läsa för sitt narrativ och dramatiska bå[n]ge är det en roman att umgås med, för sina blixtrande insikter och kategoriska utsagor: ”kan man se en tändstickas låga när man brinner i solens armar?” Det är inte konstigt att Morrissey under hela 80-talet plundrade den här romanen på godbitar till sina sångtexter.

Den som tycker att hyperbolen är en farlig kamrat vill nog resa invändningar. Varför tar sig berättarjaget inte bara samman? Måste hon överdriva så här? Men hon lever ju i ett rike som kärleken har skapat, och kärleken är en diktator. Hur berättarjaget ser på världen kan för all del erinra om diktjagets upplevelse i Kellgrens ”Den nya skapelsen”:

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval

Smart är skicklig på att gestalta ambivalens, där både omnipotens och maktlöshet är starka drivkrafter hos kvinnan som är insnärjd i kärlekens besatthet. Verkligheten var förstås inte lika ljuv, något som kan anas mellan raderna, men som hon för stunden helst blundar för. Det är kärleken som självbedrägeri och fiktion. Så anländer polisen som vill arrestera dem för att de lever tillsammans utan att vara gifta, och absurda protokoll uppförs mellan polis och poesi, där förhören interfolieras med citat ur ”Höga visan” från Bibeln, och där det värsta som finns för staten är att vara kommunist, pacifist eller lösdrivare.

Här finns också viss självdistans, så om man kritiserar Smart för att vara överdriven i sina anspråk och i sitt språk missar man humorn (”logiken är inte kärlekens springpojke”). Berättaren är ju medveten om att hon gör sig löjlig med sina utfall, men det är en del av poängen, att låta sig svepas med och bli – ja, patetisk, om man låter orden vibrera mellan sin ursprungliga betydelse av ädla känslor och i sin nuvarande form som svulstig. Mer än något annat försvarar hon rätten att inte behöva vara konform och ordinär: ”Smöret har gått upp tio cent. Människan har gått ner i pris.”

Smarts roman är också ett försvar för existensen, med sitt uttalade ”jag finns, jag existerar, jag lever”, kort sagt: jag ”ÄR”. Berättarjaget förutsätter att hon har 40 år kvar av sitt liv – Smart själv skulle leva i 41 år efter att romanen publicerades. Varje kapitel skruvar upp intensiteten, och då övergår romanformen till att bli ett libretto.