Prinsen av koraller, Polly Aaro Thörneby, Cycle Press

 

Få saker är tillfälligheter. Eller är allt tillfälligheter? När jag skådar omslaget till debutanten Polly Aaro Thörnebys diktsamling Prinsen av koraller ser jag de lugubra förtexterna till David Lynchs film Blue Velvet (mästerverk). Är det medvetet? Ingen aning – men snyggt är det.

Ja, det är en snygg bok, utgiven på kreddiga förlaget Cycle Press. Aaro Thörneby är en av de unga, coola poeterna som getts mycket medial uppmärksamhet på senare år. Min första tanke – efter att ha suckat nostalgiskt över storheten i Lynchs film – är inte så smickrande. Låt säga så här: jag vill inte på något sätt att det här ska uppfattas som skryt, men en vanlig vecka får jag ett tiotal böcker i brevlådan. Därmed måste jag förstås sålla bland böckerna, och väljer ut dels de böcker jag vill läsa, dels de böcker jag känner att jag kan säga någonting om, någonting att tillföra.

Har jag någonting att säga om de här dikterna? Jeanette Winterson lärde mig en gång att i stället för att som läsare gnälla och säga att ”den här boken har inget att säga mig” ska vända på utsagan: ”jag har inget att säga den här boken.” Det är ett citat från en annan 80-talsfilm (misstänker jag? Die Hard eller Dödligt vapen alltså?) som kommer för mig: ”I’m too old for this shit!” Jag är förstås inte målgruppen, utöver att vara poesiläsare. (Det minimala typsnittet understryker också att det här inte ska läsas av de som har åldern inne för progressiva glasögon.)

Länge är jag också brydd inför dikterna, där många bara består av ett fåtal rader – lite för korta för att motivera att var och en får en titel, tänker jag surt. Ibland står det något på engelska; ibland står det något som exemplifierar en viss typ av kvick humor. Nåväl, boken består av tre avsnitt, och tyvärr inleds den med de svagaste dikterna, det vill säga de som jag har minst att säga något om. Inbördes kopplingar mellan dikterna är svår att hitta. En typisk inledning kan se ut så här:

Klotformen: ett surrogat för konst

från dessa människo-maskiner.

Betraktaren hittar sin roll.

I nya flaggor, en plats för sommar.

Förlåt min oartiga likgiltighet här. Det här är skrivet för en intern krets poeter och wannabes – jag fattar det och kan också uppskatta det: det är kul för dem! Alla sådana kretsar är exklusiva och uteslutande. Det är inte klädsamt att som läsare finna sig stå med näsan mot glasrutan bakom vilken de coola huserar. Men vill man skriva poesi som når fler än de närmast sörjande krävs något mer – och Aaro Thörneby har faktiskt också detta i sin verktygslåda. Hon förevisar en dragning mot det maskinella och mot rymden, en tematik hon gärna hade fått utveckla en aning längre än de fragmentariskt korta dikterna.

De oroväckande inslagen som aktiveras av vissa dikter bär också de på löften om något större, likaså att det skapar en viss svindelkänsla att vada genom kursiverade partier:

Tillfälliga ljud, tillsammans med hundarna, de talar inte.

De har en sak gemensamt. Idén om skam

cirkeln och hjulet. Sirener.

Inuti ett djur, hälarna. Vadade i grädde.

På olika nivåer. Något som saknats. Fortfarande på golvet.

Det följer också en mer sammanhållen avdelning, ”Banketten”, som övertygar mer genom att dikten tar in mer tydligt utskrivna personer, samtidigt som dikten tillåts förbli i det abstrakta. Ett avslutande längre parti, inlett av ett citat av Lucretius i John Drydens översättning (tyvärr otillräckligt återgiven), har också en mer bärande idé, eller att det bara lyckas bli mer omedelbart igenkännbar poesi:

Skiljeliner. Prioriteringarna följer logik.

Trösten finns i det ohållbara.

Illusionen. Läser, det tränger igenom, alla lyckliga.

Ihåligheter, en promenad i ett rum.

Kontinuiteten är en förutsättning.

Dyrka. Mejsla. Det finns så mycket tid.

Men som sagt, boken är inte till för mig, och jag misstänker att glina som tillhör den nya poesins innersta krets hellre går loss på första delens splittrade ordkaskader. Kanske jag borde ha lärt mig mer av David Lynch, att våga utsätta mig för det främmande och inte bli så magistralt irriterad när jag stöter på det.