A Suit or a Suitcase, Maggie Smith, Washington Square Press

För oss som tar popmusik på dödligt allvar finns få saker som kan döda ens intresse lika mycket som att en artist blir megastor. Skojar. Vi vill inte ha tillbaka det elitistiska grindvaktsystem som gällde på 90-talet. Hur är det med poesin? Rupi Kaur har i takt med att läsar- och följarskarorna nått miljontalet fått klä skott för mångas raljanta kommentarer att hon skriver klyschig kylskåpspoesi.

Därför är jag vankelmodig inför Maggie Smiths nya samling A Suit or a Suitcase, eftersom hon kallas bästsäljande författare. Hon har en diger verklista, fast de flesta av titlarna låter som banala klichéer: Pep Talks & Practical Advice for the Creative Life, My Thoughts Have Wings (ugh!), You Could Make This Place Beautiful … Omslaget är också ett misstänkt AI-generiskt plagiat på någon av Magrittes surrealistiska målningar (gör inte han också sig bättre som kylskåpsmagnet?). Många respektabla namn har bidragit till blurbs: Diane Seuss, Roxane Gay, Elizabeth Gilbert, Ann Patchett, Leslie Jamison, Ilya Kaminsky, Ada Limón. Och ändå är det här en så tam bok!

Boken inleds med ett hemsnickrat motto: ”for the me of me / & the you of you”. Men snälla nån – hur inställsam och pretentiös får man vara? Här föreställer man sig poeten och läsaren lägga sina pannor i djupa veck medan de kisar mot horisonten och ser lagom svårmodiga ut. Varje dikt ger samma reaktion hos mig: jaa, det här var väl … tänkvärt? Det är snäll poesi som inte vill någon eller något illa, men det är bara så beskedligt. Jag ser framför mig läsare som suckar inombords medan de tänker: ”det här ska man läsa långsamt, smutta på dikterna”.

Men det är inte tankar: det är imitationen av tankar som Smith sysslar med. Så här avslutas en dikt som heter ”Vision”:

           I’m not moving

anything, only marveling

           that each eye,

 

                  so close to                                                                                                                

          the other,

 

has its own view.

Det Smith gör bra är att få det att likna poesi. Men att göra som här, låta raderna singla ned, innebär inte att dikterna går att jämföra med Hölderlin, eller Louis MacNeice, för den delen. Under läsningen slår det mig att jag en gång läst en strålande dikt av Smith – ”Good Bones” – som i sitt verserade ursinne kan erinra om Philip Larkins infama ”This Be The Verse”. Inget i den här nya samlingen är jämförelsevis lika bra som ”Good Bones”. I stället får vi rader som dessa:

                            As a child I believed

so fiercely in the power of my own mind,

 

when I thought apple, I half expected

a real one, large and red, to appear

 

in my hand. Now I know better. I talk

to myself. Sometimes I even answer.

Förlåt, men det här är inget annat än triviala plattityder. Eller som det står i dikten ”Self-Portrait as an Incomplete List of Mysteries”: ”What I am to the poem if not its parent. […] How language is one moment gold, one moment tin. Then / precious again. Then cheap, insufficient.” Hur blir sådana tankar angelägna för mig som läser?

USA har en märklig tradition att lyfta fram den här typen av poesi; jag har ytterst svårt att föreställa mig en svensk författare komma undan med något så här beskedligt utan att det skulle kallas pekoral. Det blir poesi för de som inte normalt gillar poesi. Det finns här också en präktighet som jag bara kan uppfatta som avskyvärd. Beklämmande nog hittar jag boken på mitt lokala bibliotek, som inte annars anstränger sig för att fylla på förrådet med samtida amerikansk poesi. Bättre kan ni.