Hålla ihop. En bok om äktenskap och förhållanden, Jan och Maria Berglin, Kartago

 

Vilken besynnerlig varelse människan är. Paret Jan och Maria Berglin har sedan lång tillbaka fungerat som iakttagare av det mänskliga. Här råder ingen idétorka, även om de återvänder till bekanta teman i sina serier. Det som tecknas blir då ett porträtt av människan från medelådern till den begynnande ålderdomen, i takt med att konstnärerna åldras i takt med sina karaktärer.

Många av serierna handlar om ett strävsamt par som ställvis skildras med självironins glimt. För två år sedan kom ett samlingsalbum om Konsten att umgås, så det är inte långsökt med årets tema, Hålla ihop, där det handlar om äktenskapet och all friktion och alla de komplikationer som uppstår när två människor ska samsas. Iakttagelseförmågan är på topp.

Serierna är tillkomna under hela 2000-talet, så en del av det alltför dagsaktuella har fått sållas bort. Det som är kvar blir då märkligt tidlöst, som om människan inte bara är en besynnerlig varelse, utan också en vars beteendemönster knappt förändrats alls de senaste årtiondena. Fortfarande styrs vi av diffusa neuroser och avund, och den obegripliga semesterstressen. Sådant har förstås ökat i takt med att de sociala medierna nått fram till var och en med en smartphone, där det gäller att ”maxa” sitt flöde med snygga solnedgångar.

Paret Berglings spaningar är intelligenta, och den som vill kan lätt hitta mönster. Där finns vår löjliga strävan efter något bättre (eller bara något annorlunda), en strävan som måste kombineras med vår lika löjliga fobi för förändringar. Denna absurda paradox infångas skickligt i många av serierna. Det finns ett outtalat ”tänk om …” som styr karaktärernas tankevärld. Det är just i tanken seriernas dynamik finns, för det mesta handlar om att kanske vilja åstadkomma något, men i slutändan nöja sig med att ha det som det alltid har varit (fullt mänskligt). Inget är för heligt eller intimt eller privat i dessa serier.

I smyg finns referenserna till den klassiska litteraturen, outtalad eller uttalad, och det är ett stiligt bildningsprojekt som paret Berglin ägnar sig åt. Enbart i denna tunna volym refererar de till Stagnelius, Strindberg, Hjalmar Bergman, Södergran, Lagerlöf, Stiernhielm, Fröding, Gullberg, Boye, Fritiof Nilson Piraten, Lindegren, Tranströmer, Rimbaud, Dante, T.S. Eliot och Proust (som Jan Berglin skrev en fin understreckare om). Det är kanske långsökt av mig, men Berglins träffsäkerhet i iakttagelserna av det mänskliga kan få mig att tänka på Philip Larkins dikter, som hela tiden pendlar mellan att döma och att förlåta, och klarar sig undan genom att i slutändan ta ställning för det skruttiga i sig själv.

Varför är det då så roligt? Kanske för att det är så lätt att känna igen sig i dessa karaktärer, som bärs av patos och blir lika löjliga och storslagna som vi människor är. Det är en enkel sanning, men svår att bemöta: vi är kanske både för medvetna och för omedvetna. Det är väl om något det svenska kynnet som därmed ges fritt spelrum; vi är alla lika goda kålsupare, så när vi skrattar åt Berglins löjliga karaktärer är det som att spotta i motvind.