Skogsinteriör med räv och andra dikter, Mona Høvring, översättning Jonas Rasmussen, Palaver Press

 

Norska poeten Mona Høvring är en rutinerad räv, som debuterade redan innan förra århundradets slut, och har gett ut tretton böcker. Den senaste, Skogsinteriör med räv och andra dikter, utkommer nu i Jonas Rasmussens översättning. Det råkar falla sig så att jag läser den i anslutning till Lisa Gidlöfs nya diktsamling, som också den sysslar med övergångar mellan människa och djur. Befinner vi oss verkligen så lång ifrån varandra?

Inte inom poesin. Høvring skildrar en värld som blir till. En flicka väcks också till liv, bland annat genom läsningen av Clarice Lispectors debutroman Nära det vilda hjärtat. Ett vilt hjärta är kanske en förutsättning för den som ska umgås så här intimt med naturen, men frågan är om det vilda hjärtat är något man erövrar eller om det bara kommer till en.

Hur ska då dikter som dessa förstås? Jag tror att många begår det misstaget, att de söker en omedelbar förståelse. Det är mycket mer fruktbart att inspireras till att göra sig mer mottaglig för naturen – då blir också den något vi kan lära oss att förstå på dess egna villkor, och det är väl så en ”förståelse” för poesin också kan uppnås, eller hellre uppstå – genom mottaglighet. Så uppfattar jag Høvrings argumentation som stillsam men uppfordrande.

Hon går på upptäcktsfärd i floran och faunan. Det lockar, inte minst eftersom vi befinner oss i en civilisation som bli dummare och dummare. Det vi kallar ”kultur” har sjangserat. Klart som fan att naturen blir ett bättre alternativ. Den besjälas med osviklig konsekvens. För Høvring ter sig skrivandet som livsavgörande:

Räven, den springer och springer,

utan vila, utan bön,

bara den bittra och grymma natten,

bara den sömnlösa, morrande skogen –

flickan har aldrig älskat

andra rävar än den.

Mare Kandre skrev: ”det ler så mörkt i skogen”. Hos Høvring morrar skogen alltså, och det är två starka indicier på vad som riskeras för den som vill vara (i) skogen. På ett plan är djuren omedvetna, men på ett annat plan är de ju oändligt mer begåvade än vi människor. När influencern Alexandra Nilsson i tv i våras sa att hon hellre skulle rädda livet på sin hund än på ett okänt barn fick hon förstås kritik, men det är en uppfattning värd att ta på allvar, så länge vi slutar gulla med djuren. Tänk på djurskötaren som blev uppäten av vargarna på Kolmården 2012, eller ”Grizzly Man”, som 2003 blev uppäten av björnar som han fram till dess trott var hans vänner.

Det här är dikter som får mig att tänka på Ingela Strandbergs sena poesi, alltså den som uppmärksammar täta band mellan människa och djur. Här finns även en samvaro med det mystiska, i dikter som tillåts svikta och inte ge efter för frestelsen i förenklingar. Det finns något hoppfullt i hela anspråket, och det är ingen liten sak att lära ut en ny blick på djuren. Det liknar en folksaga med flickan och räven, och det fabelaktiga förstärks av en myra som säger:

av hela min tyngd ska jag visa dig

vägen till en plats utan suckar och skuld,

där kan du öppna en dörr i vinden

och skicka mig ett brev,

i brevet ska du skriva

ett enda ord: Förtrollning

Så visas vad allt går ut på: aktsamhet och ödmjukhet.

Høvrings dikter antar stundtals formen av haiku, både till form och innehåll. Men hon går flera steg längre, när hon skildrar hur den troskyldiga uppfattningen om något okränkbart får ett brutalt uppvaknande, som leder till ny kunskap. Då kan dikterna också frammana en ny slags andlighet: ”När vinter smälter och rinner undan och björnen vaknar i idet – då / återuppstår tron, då rör den på sig, mager och hungrig och redo för tvivel.”