Magnolia. Hennes berättelse, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

 

Hur fungerar minnet? De är oräkneliga – och oberäkneliga. Mest handlar det väl om att minnen skapas inom oss – för att återställa något förlorat eller reparera något som är skadat, men det vi inte vill tänka på anmäler sin närvaro hur mycket vi än försöker förtränga det. Så ja, minnen är väl bra att ha, men då och då behöver vi vaska oss i floden Lethe – för vår sinnesnärvaros skull, om inget annat.

Slovenska poeten Lucija Stupica bor i Stockholm och har översatt en del av den svenska prosan till slovenska: Ia Genberg, Sara Gordan och Elin Cullhed, med flera. Senast hon översattes till svenska var 2021 års Flyktpunkter, översatt av Henrik C. Enbohm och Iva Klemencic. Nu har Enbohm på egen hand översatt hennes nya diktsamling Magnolia. Hennes berättelse, med god hjälp av poeten själv.

Dikterna liknar korta prosatexter och utges vara en framställan inför ”Ängslans kommitté” som en vädjan från ”Avdelningen för kvarglömda föremål”. Minnena sträcker sig mot en barndomen där pennalismen på skolan samverkar med hjärntvätten. Samhälleliga förändringar samverkar också med de förskjutningar som sker inom oss på individnivå. Platser byter skepnad, och nya områden och stadsdelar byggs på ödemark. Hur går det minnena då? Något liknande sker väl med oss när vi minns – det är nya erfarenheter som har ersatt de gamla och trängt undan den mark där minnena annars hade tillåtits husera fritt.

Hos grannen planteras en magnolia. Släktingen Anton Viktor Stupica figurerar. På felaktiga grunder anklagades han för att ha stulit en värdefull tavla av den italienske barockmålaren Luca Giordano. Han dog 1973, två år efter att Lucia Stupica föddes. Dikterna tar krönikans form, men Stupica är inte enbart ute efter att slunga nostalgiska blickar bakåt. Ett samhälle kan ägna sig åt aktiv glömska; när vi själva sysslar med sådant kallar vi det ”selektivt minne”.

Jag märker att jag avstått från att citera ur boken – kanske för att det är missvisande att bryta loss stycken från en så förtätad och sammanhållen text. Visst fins det också starka enskildheter: ”när inga ord längre finns kvar tar vansinnet vid.” Eller: ”Till vilken nytta är dikter när / pausen blir till tystnad?” Men det är svårt att återge upplevelsen av att läsa de här dikterna, som sällan landar i något som liknar självlysande sentenser, utan mer ägnar sig åt att vårda minnets sköra natur och bevara dess dimridåer, vilket inte alls är samma sak som att kapitulera inför dess oinskränkta makt.

Lucija Stupica skriver en poesi som får en att tänka bättre tankar. Hon slår också upp dörrar i ens egna minnen – dörrar som man försett med rejäla lås, men vad förmår sådana mot så här starka dikter? När som helst kan vi tappa koncepterna:

Förnuftet? Det är inte bestående,

snarare som en muskel, ibland lite

mer ansträngd, andra gånger likt en

kvarglömd klädtrasa som fladdrar

i vinden. Diktandet, den där sköra

företeelsen. Är det allt, undrar ni?