Knappt har kropparna hunnit kallna i Lina Wolffs skröna från Skåne, Liken vi begravde, förrän det blivit dags för ännu en våldsam saga från detta vindpinade landskap från den svenska sydspetsen. Tone Schunnessons Ultravåld är en släktkrönika som utspelar sig på den skånska landsbygden, där våldet ges oinskränkt fullmakt.
Romanen handlar om en överklassfamilj. Den flegmatiska mamman Monica och den koleriske pappan Carl-Fredrik försöker förgäves fostra sonen Jarl – som har starka psykopatvibbar – och dottern Eddie – som har oklara livsplaner. Carl-Fredrik försvinner i vad som ser ut att vara ett självmord, men har i själva verket slagits ihjäl av sin egen son Jarl. Eller?
Karaktärerna drivs av hat och egoism. Allra mest så av den svinaktige Jarl, som växer upp till att bli en filmregissör vars karriär blir lika kortlivad som hans stubin. Dekadensen är övertydlig: Monica är totalt okunnig om sitt eget dåliga inflytande, och Eddie tillbringar mest utrymme åt tröstlöst vankelmod. Schunnesson vill visa hur lite vi vet om varandra, även när det handlar om våra närstående.
Att skriva om våld utan att det blir spekulativt är svårt. Vad som krävs? Tonträff. Detta saknar tyvärr Tone Schunnesson. Våldet eskalerar i den här romanen, och slutkapitlets excesser är lika tondövt illa behandlat som i den orättmätigt hyllade sydkoreanska filmen ”Parasit” från 2019. Mer påminner Schunnessons plot-twister om forna tiders såpoperor, med allt mer långsökta överraskningsmoment.
Det förvånar mig att jag hellre går till en tv-serie som Richard Gadds ”Half Man” om jag vill ta del av originella och intelligenta diskussioner om våldets mekanismer. Det är en serie som tar risker, som utmanar tittarens fördomar och bjuder på överraskningar. Hos Schunnesson är det seriösa ämnet bortflamsat av meningslösa förenklingar och bristande förtroende för läsarens förmåga att dra slutsatser. Karaktärerna saknar nyanser, och har mer getts var sin känsla som de representerar tills döden skiljer dem åt. Och det är en död som har fått mycket att göra i den här romanen.
Visst finns här resonemang kring sexualitet, skönhet och smalhetsideal, men det är tunt och klyschigt. Alla personerna reduceras till endimensionella karikatyrer. Tråkigt nog ska alla känslor också redovisas och förklaras, snarare än att de gestaltas, ungefär så här: ”Nu är Jarl arg … nu är Monica likgiltig … nu är Eddie ledsen … nu är Carl-Fredrik oberäknelig ...” Är det Schunnesons fel, eller har hon bara anpassat sig efter vad den genomsnittlige läsaren vill ha: en starkt stiliserad saga där de onda är så onda att inga tvivel om deras motiv får finnas?
Det är ett dåligt tecken om skönlitteraturen nöjer sig med så enkla förklaringsmodeller. Jag hyste stora förhoppningar om att Schunnessons författarskap var på väg mot något storartat efter två lovande romaner och uppburna dramatiseringar av Jane Eyre och Anna Karenina. Men Ultravåld kan jag inte se som något annat än ett misslyckande.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/6 2026)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.