Institio Cordis, Thomas Nydahl, Occident

 

Om det delades ut medaljer för lång och trogen tjänst skulle Thomas Nydahl ligga bra till. Sedan åtminstone 2006 har han bloggat, och det är få som har varit lika flitiga och uthålliga. I sin nuvarande form heter den Nydahls Occident (ett besök anbefalles, med förbehållet att det kan bli smått vanebildande). Han har också gett ut ett flertal böcker, där ämnesområdena berört portugisisk fado, resor till Albanien och England, samt essäer i politiska frågor.

Debuten skedde i mitten på 70-talet, med en diktsamling, och det är till dikten han nu återvänder med sin nya – och enligt egen utsago sista – bok: Institio Cordis. Det betyder dramatiskt nog hjärtstopp, och Nydahl fick i maj för två år sedan vistas två veckor på hjärtintensiven och hjärtkliniken i Kristianstad. Därefter en rad följdsjukdomar, men viljan att skriva finns kvar, i denna bok vars dikter stil- och innehållsmässigt lägger sig ungefär mittemellan Göran Greider och Göran Sonnevi – det vill säga, tillgängligt och med ett akut politiskt ärende, ofta tilltalande de dagsaktuella skändligheterna i den så kallade storpolitiken.

Ett kringflackande liv har ersatts av det mer stillasittande, något som ändå inte hejdar tankens rörlighet. Det är mycket inspirerande att ta del av dessa rapporter från ett liv där besvären är påtagliga men där livsviljan hela tiden gör sig märkbar. Visst, det här är en författare som inte är rädd för att skärskåda mörkret, och det är tunga erfarenheter som gör sig påminda, men – här kommer möjligen en truism – litteraturen är en trollstav som kan förvandla dessa dystra tankar till spirituell och livlig dikt: ”Ingen frihet är möj- / lig i någon ism, livets lärdom / är på den punkten banal, kanske allt för enkel och / förrädiskt lätt att tillägna sig”.

Ränderna går aldrig ur, och det ska vi bara vara tacksamma för. Nydahl skriver med engagemang om de frågor som ligger honom närmast om hjärtat – ett hjärta som jag misstänker blivit ännu mer värdefullt för honom efter händelserna i maj 2023. Vi som läst honom ett tag känner igen hans uppenbara vilja att ta sig an människor, hans oändliga nyfikenhet inför nya uttryck (säg en svensk kulturskribent som skrivit lika fint om Nina Bouraoui – jag väntar …). Symtomatiskt nog umgås han här ändå med Grateful Dead och Bob Dylan.

Boken består av 28 korta dikter och ett efterord. Här visas hur nåden kommer till oss endast i korta ögonblick. Min misstanke är att vi alla är mottagliga för den, men de flesta av oss har för bråttom för att uppfatta och uppskatta den. Här skriver Nydahl om den utmätta tiden, den som blir allt kortare. Han skriver också om en barndom i Malmö, om åldrandet, minnen av nakenbilder på Anita Ekberg. Vardagen innehåller jobbiga situationer och trätomål, men det mesta går att leva med. Medicinen kan bara dämpa, men aldrig lindra krämporna. Poeten Kristian Lundbergs död berörs i ett par av dikterna, och Nydahl påpekar försynt att hans omfattande drogmissbruk inte berördes i minnesrunorna:

När han tre veckor senare

dog stod Kulturparaden upp i pressen och

talade samstämt om dagsdosen poesi.

Ingen sa ett ord om knarket och nederlagen, inte ens

den brottslighet han deltog i, och själv beskrev i sin sista bok,

fanns med i minnestexterna.

Vi minns varandra selektivt, om alls.

Denna ärlighet är ett kännetecken hos Nydahl. Han tar in omvärlden, som han betraktar med ömsom ursinne och ömsom förtvivlan – men aldrig med uppgivenhet. Samuel Becketts kända ord från Krapp’s Last Tape ger sig indirekt till känna när jag läser: ”Perhaps my best years are gone. When there was a chance of happiness. But I wouldn’t want them back. Not with the fire in me now.” Som ett träd kan man läsa av årsringarna i Nydahls summerande dikter, avgörande händelser i den större världens och i hans privata liv. Ett par av texterna har mer krönikans form, och jag känner igen dem från bloggen.

Det gemensamma för boken är protesten och den vitala energi som Nydahl fortfarande kan frammana. I dikterna flyter historia och nutid samman. Han reagerar på nyhetsflödets mörkaste rubriker, men till skillnad från det passiva doomscrollandet gör han något konstruktivt av sin vrede. Med andra ord: det här är bättre litteratur än den tre år äldre Ulf Lundells tröstlösa reaktioner på världens dumhet.