I rabarberskogen, Lisa Gidlöf, Vendels

 

De uniformt formgivna böckerna i Vendels poesiutgivning har fått ett lite nytt och mer påkostat utseende, med avtagbart omslag. Glädjande nog är formatet detsamma: det här är böcker som passar ypperligt för att ta med sig på korta utflykter.

Två av förlagets tidigare böcker har haft Lisa Gidlöf som avsändare. Debuten 2020, Flickan, var mycket lovande, och Intill haren, inuti haren från 2022 infriade många högt ställda förväntningar. Vådan av att tillhöra ett litet förlag blir – inbillar jag mig – att böckerna får svårt att nå ut till läsarna. Nu kommer tredje boken, I rabarberskogen, och den förtjänar att bli läst från skott till koja. Men kommer det att bli så?

Här är det fråga om dikter som utgår från ett specifikt ämne – för att ta ett aktuellt exempel är det en metod som också Ylva Gripfelt tillämpar i sin nya bok Man gråter. Att så konsekvent hålla sig till ett enda ämne kan förstås leda till en begränsad utblick, men Gidlöfs bok tar sin början i en kolonilott, och låter det begränsade perspektivet strax bytas ut mot en större värld där människans samröre med naturen blir en dominerande tematik. Här är flora och fauna lika aktiva instanser i dikterna. Gidlöf skriver fram en värld där flickor och kvinnor tillåts ta plats. Hon väver också samman vit och grön biologi, det vill säga kroppen och växtligheten.

Gidlöf skriver sinnligt och lekfullt, och ibland nästan förbjudet sexigt, i en skildring av rabarber (eller?):

jag ser på håll hur

flickorna sliter tag i de långa skaften

tuggar i sig

låter saften rinna ner

över sina halsar

Det är dikter som på ett uppfriskande sätt gör uppror mot det vårdade och rätlinjiga – det som med förlov sagt varit svensk poesis ideal i allt för lång tid. Här skapas då en fristad för det vildvuxna. Diktjaget bär på en önskan att själv bli växt (rimligt!), eller bara bli en del av naturen. Då blir vi påminda om att en gemenskap kan se ut också så här: ”jag är en blomma som växer in i / natten”.

Redan i sina tidigare böcker har Gidlöf sneglat mot denna natur, i önskan att byta plats med både djur och växtlighet. Det handlar om att omfamna och bejaka det djuriska i oss, att inte förneka vårt ursprung, anlag, instinkt och vårt DNA. Jag ser ett tydligt släktskap med de tre böckerna, utan att gå så långt som att se dem som en trilogi. Gidlöf har helt enkelt hittat en utsökt form till sina tankar och idéer (vad var det T.S. Eliot sa? – att poesi inte handlar om att släppa fram sina känslor, utan att fly från sina känslor): ”otaliga gånger / väcker jag mig själv / för att vrida klockan till en tidpunkt / innan jag fanns”.

Så skapas en exakthet, kring ett ursprung innan jag(et) fanns. Det handlar också om moderskap i vidare mening, men också om livet som ett slags vansinne. Gidlöf blundar inte för det som brukar kallas smärtpunkter, och visar vilka av dem som är unika och vilka som är allmängiltiga. Rörelsen går mot det farliga och olämpliga, ungefär som när Kirsten Dunsts karaktär i von Triers film Melancholia lägger sig naken i månskenet med en mossbetäckt klippa som liggunderlag.

Gidlöfs dikter visar att det går att behandla naturen på ett mindre profiterande sätt, att sluta utnyttja den och i stället låta den få agens och medverka på samma villkor som vi människor. Växter och mänskligt går samman i en poesi som inte är genomlyst och självklar, utan dunkel, vild och otuktad. Dikterna visar också hur rådvilla vi står inför förändring, kroppslig och inte minst själslig förändring. Jag tycker mycket om dem.