Det är fullbordat. Vad då? Norska författaren Kjersti Anfinnsen stillsamt storslagna trilogi om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheims ålderdom och förestående död. Den kom på norska åren 2019-2025, och i fjol kom de första två böckerna – De sista smekningarna och Ögonblick för evigheten – i Marie Lundquists suveräna svenska översättning. Jag tjuvstartade för fyra år sedan med den andra boken på norska, och den här avslutande boken, Dödsverk, läste jag på norska i fjol.
Åldrandets plågor har nu ersatts av en vistelse i det Sven Stolpe i en av sina romaner kallade I dödens väntrum. På ett hospice utanför Paris ligger Birgitte i allt större plågor. Synen har lämnat henne: ”När jag vaknar har jag under några sekunder av nåd glömt misären. Sedan slår jag upp ögonen till den totala meningslösheten.” Denna meningslöshet förföljer Birgitte under den korta men jobbiga tid som återstår. Hon pumpas full med midazolan, paracetamol, haldol, hiprex och citalopram, men det är förgäves: ”Kunde de inte ha gett mig svampar eller morfin eller något mer effektivt?”
Anfinnsens stil blir allt mer reducerad för varje bok i serien. Här är kapitlen korta, sällan längre än en halv boksida, och det bidrar till intrycket av att sanden håller på att rinna ut i det timglas som vi kallar för liv. Eftersom vi människor tenderar att bli allt äldre – en genomsnittlig svensk kvinna lever åtta och ett halvt år längre nu än hon gjorde 1970, då medellivslängden var 77 år (nu alltså 85,5 år) – är Birgittes erfarenhet universell.
Tänker vi för lite på döden? Frågan är felställd. När jag var ung tänkte jag på döden hela tiden. Det är nedslående att självmorden ökar bland unga människor, medan statistiken sjunkit hos äldre. Under våren har vi i SvD kunnat läsa en artikelserie om ungas självmord, men det är en läsning som är så mörk att jag inte klarar av att läsa färdigt. Och hur är det med böcker som dessa av Anfinnsen? Jag befarar att många läser dem och tar intryck och sedan går vidare med sina obetydliga liv. Skulle det hjälpa om vi tänkte mer på döden?
Anfinnsen visar att det som försvinner först för den döende är livsglädjen. Det som försvinner sist är stoltheten. Att dö är den slutgiltiga förnedringen, den sista kränkningen. Varje lördag serveras Birgitte chablis i en pipmugg, men hon får bara halsbränna av det. Här skildras den gradvisa försämringen, eller förskjutningen mot det riktigt dåliga avslutet. Att utsätta sig för självrannsakan gör bara att vi får korn på den person vi inte velat se, om vi är tillräckligt ärliga, uppriktiga och obarmhärtiga. Kanske behöver vi dö innan vi vågar se oss själva i ögonen. Sanningen om oss själva är nog att vi alla i grund och botten är solipsister.
För den som befinner sig nära döden är allt annat futtigt. Vad var det Ray Bradbury sa? ”Döden är en ensam historia.” Birgitte skulle inte riktigt hålla med, omgiven som hon är av den kongolesiske läkaren, sköterskorna som nästan undantagslöst är anonyma, och besöken från systerns systerdotter Renate och frisören Michel. Helst vill hon nog dö ensam, men trots att hon betalat för enkelrum tvingas hon dela rummet med en annan kvinna. Hon saknar också en gudstro som kunde göra slutet uthärdligt: ”Sedan famlar jag omkring i mitt inre. Om själen finns där, är den en mager flickunge darrande av oro och ensamhet, som ber om förlåtelse över att finnas till.”
Nu finns alltså tre ypperliga korta romaner på svenska, ett av de märkligaste och mest imponerande litterära verk jag har tagit del av på senare år. Inte för att de imponerar genom att utgöra ett kraftprov – mer handlar det om att Anfinnsen är aktsam mot små skiftningar, och låter ett människoöde skildras närgånget och empatiskt utan att det blir sentimentalt. Hur är det möjligt? Troligen genom någon slags magi, som vi kan nöja oss med att kalla litterär begåvning, och en förtröstansfull blick på både Birgitte och på oss som läser.
Det enda jag saknar är originalets fina efterord, där Anfinnsen redogör för Marie Lundquists ovärderliga insats i manusgenomgången i Stockholm förra våren. Det är sällsynt att författare visar så stor uppskattning för en författare (Samanta Schweblin har gjort det med sin översättare Lina Wolff). Litteraturen är alltid en överenskommelse mellan författare och läsare, en tillit och en lojalitet. Jag tvivlar inte på att Anfinnsen är en författare som till fullo litar på sin läsare, och sådant är vi kanske inte tillräckligt bortskämda med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.