Faust, Johann Wolfgang von Goethe, översättning Britt G. Hallqvist, Faethon; översättning Viktor Rydberg, Modernista

 

Några årtal. Goethe skrev läsdramat Faust 1808 (första delen). Den översattes till svenska av Viktor Rydberg 1876. Sedan skulle Britt G. Hallqvist översätta den till svenska 1951. Under 2000-talet har vi kunnat se hur Goethes författarskap har fallit i glömska i Sverige. För att motverka detta – tippar jag – har båda översättningarna nyligen återutgivits. I fjol gav Faethon ut Hallqvists översättning av både del I och II, och nu till senvåren ger Modernista ut Rydbergs översättning.

Det räcker med att läsa de inledande raderna i Rydbergs översättning för att konstatera att man får lov att vara förtjust i ett vanskligt ålderdomligt idiom för att uppskatta den:

I nalkens, töckenskepnader, och skriden

Förbi mitt öga som i forna dar.

Vill än som förr mitt hjärta, att I biden?

Försöker jag att hålla eder kvar?
I trängen på!

Och så vidare. Jämför Hallqvists uppdatering:

Ni nalkas åter, dunkla, ogripbara

gestalter som jag en gång drömlikt såg.

Skall nu jag söka hålla fast er skara?

Finns tillförsikten ännu i min håg?

Ni tränger på[.]

Ändå måste jag säga att jag är svag för Rydbergs arbete, även om Strindbergs kategoriska ord när han tog del av den i viss mån är giltiga: ”Goethes Faust kan icke översättas, skall icke översättas.” Kanske jag är partisk – Rydbergs språk var min första kontakt med detta verk, medan Hallqvists nådde mig när jag långt senare hade en period när jag läste det mesta av Goethe. Det kräver en viss tillvänjning att upptäcka skönheten hos Rydberg, men en översättning ska väl inte enbart vara följsam och lättflytande.

Redan i Rydbergs version finns rader som står för det tidlösa, i Direktörens ord om vilken repertoar som ska spelas på teatern:

Ty massan övervinnes blott med massa,

Då finns att välja på för allas smak,

Är lagret rikt, skall något någon passa

Och var och en gå nöjd till eget tak.

Det är en rapp dialog mellan olika representanter, Direktören, Skalden, Skämtaren, där Skalden spjärnar på ett sätt som får en att undra om Mare Kandre specialstuderat just detta textstycke när hon skrev sin mycket underhållande pjäs ”Poeten och Kritikern” i början av 90-talet.

Det är lite olyckligt att Modernista verkar utgå från en tidigare utgåva av Rydbergs översättning än den jag har tillhanda, för genomgående har äldre ordformer valts. Så står det ”hel dig” och inte ”hell dig”, ”me” och inte ”men”, ”elevant” och inte ”elefant”, ”betjent” och inte ”betjänt”, ”vad som hälst” och inte ”vad som helst”, ”från perm till perm” och inte ”från pärm till pärm”, ”här näst” och inte ”härnäst”, ”far väl” och inte ”farväl”, med mera. Men rimmet ”förtycka” och ”lycka” skulle han fem år senare recycla i sin dikt ”Tomten”. Hans Goethe-översättning är av förklarliga skäl mindre uttalad än Hallqvists: hos honom ”pr-r” häxorna, medan de hos henne ”fiser”.

Faethons digra utgåva har utöver verkets andra del från 1832 även fotnoter och kommentarer, ett långt förord av Thomas Steinfeld, efterord av Hallqvist och Anne Pollok, Goethes essä om Aristoteles, samt Håkan Tryggers anmärkningar om Goethe. Resultatet är en koloss på närmare 700 sidor, så det är en större utmaning att ta sig an. Är det helt otänkbart att en yngling i dag kan förstå Rydbergs svenska, om hen inte – som jag hade gjort – också tillägnat sig Hagbergs Shakespeare-översättningar eller Lagerlöfs Homeros-översättningar? Det återstår att se, som det heter … Själv har jag svårt att fördra metaforen ”en modern språkdräkt” när moderniserade översättningar hyllas.

I Nicholas Roegs filmatisering av Joseph Conrads Mörkrets hjärta citerar John Malkovich lämpligt nog Fausts ord från pjäsens inledning:

Zwei Seelen wohnen, ach! in meiner Brust,
die eine will sich von der andern trennen:
Die eine hält in derber Liebeslust
sich an die Welt mit klammernden Organen;
die andre hebt gewaltsam sich vom Dust
zu den Gefilden hoher Ahnen.

Hos Rydberg:

Ack, tvenne själar bo i detta bröst

Och vilja skilda banor vandra!

Den ena slår i sinnligt kärleksrus

Med krampens styrka armarne kring världen;

Den andra sträcker våldsamt färden

Till höga anors sfär ur jordens grus.

Hos Hallqvist:

Men ack, jag har två själar inom mig,

och skilda vägar vill de alltid vandra.

Den ena klamrar sig i hett begär

med alla sinnen fast vid världens fröjder,

den andra lyfter sig ur stoftets sfär

mot höga anors ljusa höjder.

Vem kan inte identifiera sig med denna dualism? Och när Mefistofeles (Djävulen) varnar Faust för de falska profeterna i kunskapens namn kan jag inte undvika att tänka på AI. Hallqvist kallar det för ”lögnens ande” medan Rydberg har det starkare ”lögnens furste”. Senare i pjäsen träffar Faust den fjortonåriga Margareta, hon med flätorna, som han förför och tjatar sig till sex med tveksamt samtycke. Rydberg kallar henne ”ett litet flickebarn”, medan Hallqvist har ”en liten jänta”. Där Rydberg väljer ”sköte” har Hallqvist ”barm” som översättning till ”den zarten Busen” (bokstavligen ”hennes ömma bröst”).

Ska vi sluta läsa klassikerna för att de skildrar förlorade ideal? När blir sunkigheten ett problem? Det är upp till var och en att fatta beslut, även om jag misstänker att samtidens ointresse för Goethe primärt har andra orsaker. Ett bildningens blinda fläck, kanske. Det är en ypperlig pjäs, men samtiden slänger en håglös blick åt det hållet och säger: ”Tack, men jag har annat för mig. Jag har inte sett klart [ugh!] Euphoria … Och snart är det fotbolls-VM.”