En av poesins
mångahanda uppgifter består i att peka ut missförhållanden. Den finlandssvenska
poeten Nicko Smith gör exakt detta i sin diktsamling Hki rött. I ett svinkallt Helsingfors går diktjaget omkring och
betraktar omgivningen, och medan omvärlden riktar sin uppmärksamhet åt efemära
intressen registrerar han hur katastrofen kryper allt närmare. Han gör det med
hjälp av en omedelbar och tillgänglig poesi, dråplig och angelägen.
Den värld han
porträtterar är lika trasig som sina invånare, men till Smiths förtjänster hör
att han verkligen ser de människor som vi annars blundar för. Hjälp finns att
få, men den är instängd och ineffektiv. Han levandegör denna sönderfallande
värld allt mer i takt med att innehållet rör sig mot depressiva uttryck, där
hoppet är så inlindat att det ser inspärrat ut. Då kan han också ge denna fula
värld en kritik som är lika motiverad som den är vacker: ”Jag färdas mot
stormfyren / till dom avlägsna stjärnorna / bortom facebookblå världar &
ingenstansspeglar”.
Hmmm, låter intressant. Jag bodde själv i Hki några år under studietiden.
SvaraRadera