att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2018

Vaggvisa, Laïla Slimani, översättning Maria Björkman, Natur & Kultur


I prologen till Laïla Slimanis roman Vaggvisa får vi veta att en barnflicka mördar de två barnen som hon är anställd för att ta hand om. Det är en knepig berättarteknisk metod, att författaren så att säga spoilar sin egen historia, och dödar spänningsmomentet, och den nödvändiga chockverkan.

Ändå fungerar det, i denna smått infernaliska roman, tack vare att personporträtten fördjupas successivt. Du glömmer bort den fasansfulla utgången, och annat blir viktigare.


Ett ungt någorlunda välbeställt par i medelklassen med två små barn anställer en barnflicka när mamman tröttnat på att vara mamma. Ja, det är exakt så brutalt som det låter: skildringen av Myriams hemmafrutillvaro, som rör sig mot allt mer förtvivlan och desperation, är kusligt närgången. Så när hon får chansen att börja jobba som advokat tar hon den, och maken Paul får allt mer framgång som ljudtekniker och sedermera producent.

De anställer Louise, en kvinna som vi genast förstår bär på egenheter i sitt förflutna. Men vänta nu: det här är inte den typiska amerikanska thrillern, där hon anländer till dem efter att ha slaktat en tidigare familj, så att vi lätt ska fatta hur opålitlig hon är. Hon kommer dock som en skänk från ovan, och blir genast något mer än endast barnflicka. Hon lagar både deras kläder och deras mat.

Så tillåter sig föräldrarna att ta henne i anspråk. De jobbar allt senare på kvällarna, och börjar ta Louises omsorger för givna. Här blir gränsen mellan välvilja och utnyttjande raderade. Relationen mellan Louise och barnen fördjupas, utan att det någonsin blir så enkelspårigt att barnen ensidigt tar parti för barnflickan mot föräldrarna, även om sådana scener utspelas.  

Slimani gestaltar en förälders största oro, och hon gör det utan att använda billiga poänger. Hennes berättelse är skickligt komponerad, om än den inte kan undvika att bli aningen förutsägbar. Tids nog visar sig de små tecknen på slitningar, och det får skeendet att bli trovärdigt. Inblickarna i Louises bakgrund och personlighet ger kontur åt en obehaglig människotyp.

Hur obehaglig hon än är, blir hon också tecken för andra oegentligheter. Föräldrarna tar sig den självklara rätten att sätta sina karriärer framför sina barn. I sina bästa stunder lyckas Slimani gestalta idéer som finns i romaner som Doris Lessings Det femte barnet och Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, det vill säga föräldraskapets skuggsidor, där egoism och exploatering infiltrerar vårt innersta.    

De här idéerna visas i Myriams ominösa önskan att barnen ska försvinna ur deras liv, att deras frihet är betingad av deras existens. Här finns också antydningar om det latenta våld som mellanmänskliga relationer härbärgerar, något Marie NDiaye så övertygande exponerat i sina romaner.

Slimani lyckas inte förnya romanformen lika radikalt som NDiaye – hennes roman är trots den djärva prologen för traditionellt uppbyggd. Hon skriver också så filmiskt att det är oundvikligt med en filmatisering (jag menar tv-serie). Jag tyckte ändå mycket om den här romanen.      

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar