att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 apr. 2018

Skuggkabinettet, Johan Holmlund, Göran Strömqvist förlag


Det är gott om skuggor i Johan Holmlunds nya diktsamling Skuggkabinettet: ”återkomster / självsår oss blir / härdigare än moderplantan / den som är större än oss själva: / skuggordningen”. Skuggorna blir ett slags ackord i dikterna, där poeten försynt tassar fram och sneglar bakom minnets dörrar. Han utlovar att han ska berätta varför det blev så här – men det gör han förstås inte.

Förstås, för det finns inget facit till de människor vi blev. På omslaget susar Johan Holmlund fram i Axamoskogen, kanske tre år gammal, fångad mitt i steget. Så läser jag också den här boken: en poet mitt i steget, som inte riktigt tar sig in det förflutna. Och det kan vara gott så.

Det vemodiga stråket i de korta dikterna gör intryck ändå. Holmlund erövrar inte sitt förflutna, men han erövrar mig som läsare, genom att vårda mellanrummen mellan orden. Skuggan som blev människa är en gammal H.C. Andersen-saga, och så går det att uppfatta den här bokens försök att teckna hur vi blir mänskliga – med hjälp av tomrum, av mörker.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/4 2018)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar