Asterisk. Tekster, Pia Juul, Asger Schnacks Forlag

Asterisken är danske författaren Pia Juuls signum. Hon använder den konsekvent som ersättning till sina titellösa dikter, vilket kuriöst nog ställde till med problem när hennes dikter skulle översättas till tyska – de menade att ingen skulle ta dikterna på allvar om de inleddes med *. Juul kallar den helst stjärna, och det är också så jag tänker den, inte minst efter att för några år sedan ha läst Carl Johan Malmbergs bok om Blake (Stjärnan i foten), poeten som gärna markerade stycken i böcker med en stjärnasterisk.  

Den klippbok hon utkommer med i dag heter följaktligen Asterisk, och är behändig, med 21 korta disparata texter utspridda på bara en smula över 100 sidor. Sex av texterna är från 90-talet, men lejonparten från vårt århundrade.  

Juul skriver om äventyr i Litauen, om skrivandet, om välljud och vällust – om hur ljud fungerar i en dikt (rytm), att man typ dansar med poeten när man läser poesi. Vilket får mig att tänka på poesins kanske starkaste rad, Yeats: ”How can we know the dancer from the dance”, som på sätt och vis är emblematisk också för poesin.

Formen varieras. Ibland är det kåseri, ibland tacktal eller lovord, ibland något som liknar novell, ibland barndomsminnen, släktkrönikor. Vad som håller ihop boken är de flyktiga tankarna, infallen. Själva koncentrationskonsten, som aldrig tillåter resonemangen att bli långrandiga, ens i den allra längsta, som handlar om hur hon blev författare. Hon väljer ordet ”stædighed”, som jag vill översätta till ihärdighet, men google translate väljer envishet. Förmågan att inte ge upp som skrivandets viktigaste egenskap – det låter ju både banalt och djupt, och jag har i alla fall inte stött på någon bättre motivering (Faulkners envetna tjat om ”endurance”).

Jag tycker jättemycket om Juuls sätt att resonera. Det är som om hon inte har lärt sig vad stringens är (FYI, ”stringens” är svenskans mest överskattade ord, och bara osjälvständiga lärare beaktar den). Inte heller verkar hon vara medveten om ord som prestige och prestation – hennes texter är bra i kraft av att vara lösa i konturerna, och fria från de gläfsande krav på bekräftelse som jag tycker mig möta i så många duktigt skrivna essäer, som bara väntar på att få en klapp på axeln från en auktoritet – eleven som vill blidka läraren, barnet som vill få förälderns bedyrande. Tanken tillåts aldrig slå sig till ro i hennes texter. Hon saknar också en annan överskattade egenskap: tvärsäkerhet.

Denna brist på tvärsäkerhet ska inte förväxlas med oförmåga att fälla omdömen. Hon har en enkel metod: texten måste vara sann, och exemplifierar med Kjell Askildsens noveller. Jag läste dem förra året, och kan bara intyga hur bra jag tyckte de var, och påminns jag nu, förbluffat, också hur sanna de var, att det var just hans sätt att förmedla en sann erfarenhet  som var mitt intryck när jag läste.

För mig som läser så mycket poesi blir det häpnadsväckande att läsa hennes bekännelse att hon inte läser så mycket poesi, att hon faktiskt hellre gillar enstaka dikter än en hel diktsamling, för att inte tala om ett helt författarskap. För mig är det helt avgörande att läsa en poet i helhet, att det är en oöverträffad läsupplevelse att följa en författare från bok nummer 1. För det är först då man ser tendenser, mönster, de spår som blir avgörande efterhand. Men jag inser förstås också att man kan läsa olika: Pia Juul läser inte poesi som kritikern gör.  

Nej, jag kan inte säga att läsningen av dessa texter, hur privata de än är ibland, får mig att komma närmare människan bakom texterna. Men roligt blir det när hon i en raljerande text bemöter kritiken om författaren som någon som lever i den overkliga världen: ”Jeg har om 14 uvirkelige dager en uvirkelig deadline på en uvirkelig oversættelse på en uvirkelig engelsk bog.”  

Det finns åtskilligt att ta med sig från den här lilla boken, som utgör en provkarta på Juuls särgegna stil. Jag nöjer mig med att delge denna lilla pärla om lögnen: ”Selv ikke den poetik der er frit i luften opfundet uden erfaringsgrundlag. For hvordan skulle man bevise om det var sandt? Digte og poetik er løgne for sandhedens skyld – ja, selv en dagbog må nødvendigvis være en slags løgn.”    

På tal om sanningsanspråken, är ju en rolig anekdot är när Juul i en text från 2010 berättar att hon läser en roman av Tove Ditlevsen från 1975, som tydligt bygger på hennes äktenskap. Mannen som i verkligheten hette Victor heter i romanen Vilhelm, och berättaren heter Lise. Men mamman försäger sig i romanen, och kallar henne ”Tove”, vilket i Juuls läsning inte är en lapsus, utan ett kaxigt statement från författaren.     

Juul upplyser oss att den gamla tidens filologer lät asterisken fylla två funktioner: dels för att markera ett stycke som misstänkt oäkta eller opålitligt (en plagiatkontroll, så att säga), och dels för att indikera något som var särskilt vackert eller värt att lägga märke till. Själv använder jag det nog mest i den andra bemärkningen, och gissa själv om jag har fyllt den här boken med * * * * * i marginalerna!