Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 nov. 2017

Natthimmel med kulhål, Ocean Vuong, översättning Andreas Lundberg, Modernista


Vilket poetiskt tilltal är det mest övertygande? En sådan fråga saknar kategoriska svar – det är situationsberoende, men låt säga att situationen då baseras på personliga erfarenheter. Då vill jag helst ha ett tilltal som kan sorteras under de definitiva utsagorna, utifrån en ”så här var det”-riktlinje.

Exakt så är det i Ocean Vuongs diktsamling Natthimmel under kulhål: tilltalet är så där strängt att man omedelbart härrör det till något som har skett, händelser ur ett förflutet. Men varför anger jag dåtid? Det förflutna är ju, som Faulkner påpekade, inte dött; det är inte ens förflutet. Inte heller för Vuong: att hävda att hans erfarenheter är ett öppet sår är en kliché, men också en sanning.


Vuong föddes 1988 i Vietnam, men är uppvuxen i USA. Han söker sig bakåt till grekisk mytologi, men i stället för att låta myten bli ett stelnat material bildar den en samtidskommenterande fond. Men den är också ett bevis på att vi inte har något val: vi är länkar i en kedja som sträcker sig långt bakåt, ja, men den sträcker sig också in i framtiden, och därför finns det alltid anledning att aktualisera myterna, göra dem användbara även i vår tid. Orsaken till mytologins aktualitet är att dess världsbild är vår – att vi är så hemmastadda i den, det är ju för att vi i väsentliga avseenden inte har förändrats. Är vi moderna? Vi är traditionella.

Och litteraturen har det bland sina uppdrag, att förena olika tidsåldrar. Vuongs poesi är både framåtsyftande och bakåtsträvande, och kan ni tänka er – det är därför den är så viktig nu. Vuong skriver vackert, utan att det blir utstuderat. Utan synliga trådar. Utan skyddsnät – sorry för kliché nummer två. Men jag måste få betona hur imponerad jag blir av risktagandet i det här skrivandet.

Vuong skriver explicit om USA:s krig i Vietnam, dess bokstavliga konsekvenser, och att det var det direkta upphovet till hans existens. I boken förekommer ett antal olika texttyper. Vill Vuong briljera med sina stilprov, där det kan ingå så disparata saker som Jackie Kennedys monolog från mordet på JFK till ett masturbationsode? Nja, i så fall hade han nog sökt ett mer stringent uttryck, för han hanterar sina dikter utifrån en nonchalans, som blir bokens styrka, som också ger den liv.

Så nonchalansen ska på intet vis förväxlas med lojhet. Här finns också en exakthet i bildspråket, en förmåga att skapa täta sammanhang utan att söka sig mot halsbrytande paralleller. Det är dikter som registrerar – men gör det med unika upptåg. Det som skapar sammanhang är återkommande referenser till bland annat rost (händer, horisonter).  

Det finns i boken starka rader, som dessa:

    Kanske är kroppen den enda fråga som ett svar inte kan utplåna.

    här är min hand, fylld med blod tunt / som en änkas tårar

     vad blir det av pojken / som inte längre är en pojke? Snälla – / vad blir det av   herden / när fåren är kannibaler?

    Kanske är regnet ”ljuvligt” för att det faller / genom så mycket av världen.

Det viktiga är ändå inte enskildheterna, utan helheten är större.

I denna polyfona poesi, där Vuong prövar olika röster, olika stilar, utan att det blir rörigt eller ofokuserat. Det intryck jag får är att det är skrivet utifrån stor nödvändighet. Låter det som en truism, tänk en gång till. Ganska mycket av publicerad litteratur saknar den egenskapen – det är en välmenande välskriven välartad litteratur som studsar tillbaka mot sina egna begränsningar, som inte behöver handla om ovilja att kommunicera. Mer kan man tala om en litteratur som saknar riktning.

Tack och lov saknar inte Vuongs poesi riktning. Den vet precis vart den är på väg. Den hittar skönheten i det enkla, i det som vi tar för givet. Men också i det skadeskjutna. I en sorg som allt mer övergår i våldsamheter. I en skönhet som är så vass att den skär sönder allt i sin närhet. En skönhet som uppvaktar misslyckandet, som önskar transcendensen, i dikter som skrivs i ”törstens hastighet”, i sitt vemodiga ”om ändå …” En skönhet som kan vara både len och sträv, både ljuvlig och plump. Både hetsig och tålmodig, både stridslysten och foglig.

En poet bär många åldrar inom sig, och Ocean Vuong är ung i sitt skrivande (livsbegäret), men också gammal (livsbegäret). Han är lika lojal mot myten som han är mot verkligheten. På ett så lågmält och eftertänksamt vis att jag helst inte vill använda ord som ”storslagen”, ”magnifik”, ”sensationell”, då det skulle besudla vad jag egentligen tycker.

Vad jag tycker: att det är ett så fint att få vara med om detta lilla värv, Vuongs poetiska undersökning av vad en människa kan inrymma. Bra poesi har den unika förmågan att väcka något inom en – den kan i sanning vara skapande, och vad Vuong gör är förstås att slå an något hos läsaren, sätta igång en process vars följder inte kan överblickas i det korta perspektivet. Det är dikter som du läser för att uppnå förändring.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar