There Are More Beautiful Things Than Beyoncé, Morgan Parker, Corsair

Hur begår man ett fadersmord på en litterär gigant i USA? Man kan göra som poeten Morgan Parker: ”Who cares about woods and snowy evenings when you’re a suburban depressed, hormonal teenager?” frågade hon retoriskt i en intervju i i-D i mars i år, med anledning av publiceringen av hennes andra bok, There Are More Beautiful Things Than Beyoncé. Kan du föreställa dig en svensk poet lika bitchigt avfärda, jag vet inte, Ekelöf eller … säg en annan svensk poet från förr som ännu läses, jag kan inte komma på någon.

Givetvis har Parker hånats för sin inställsamma titel, som kan uttydas som en trojansk häst för att få fler att läsa hennes dikter, eller framför allt få dem som inte annars läser dikter att läsa just hennes bok. Men vad är det skadliga i det? Dessutom finns det en genomtänkt plan med hur hon utnyttjar populärkultur – utöver Beyoncé refererar hon lika otvunget till The Real Housewives som till Yeats, till Drake och Lou Reed, utöver f.d. presidentparet Barack och Michelle Obama.

Det jag gillar med hennes bok är den oförställda och hämningslösa energin, att det finns gott om engelskans mest svåröversatta ord – effrontery. Det kan ses som en vägran att vara till lags, som något mer än kaxighet och fräckhet. Det blir en strategi, som ger hennes skrivande swag (ytterligare en svåröversatt glosa). Hennes farfar var boxare, och något liknande finns i hennes approach, en vilja att slå hårt med sina enskilda dikter, göra dem till swingar, uppercuts.

I dikterna finns ett raseri över sakernas tillstånd, där Parker speglar samhället med en osviklig och imponerande konsekvens. Det här är poesi som lägger sig intill Maja Lee Langvads Hon är arg, Claudia Rankines Medborgare, Adrian Pereras White Monkey. Här finns ett ursinnigt bildspråk, en besvikelse över hur urdålig den här världen är på att leverera, att den är skyldig oss mer än de skärvor vi får, vår beskärda del.

Parker visar också hur cool poesin är som konstform, speciellt den politiskt laddade poesin. Speciellt när den är laddad med så mycket nödvändighet. Speciellt när den är så akut förankrad i ett nu, i en samtid som blöder efter röster som denna. Här finns också en svårbemästrad och okonventionell humor, och en rytm som balanserar mellan behag och obehag – en musikalisk dikt som även den vägrar att anpassa sig, vägrar vara till lags.

Det finns så mycket gott att säga om boken, och jag kunde citera från i stort sett varje uppslag något häftigt, något tänkvärt, något klokt, något elakt, något poetiskt, något anti-poetiskt … Det är mångfaldens poesi, som hela tiden uppfinner sig själv på nytt i olika stilarter, olika röster. En röst som är i tur och ordning hädisk och hävdande, uppgiven och upprorisk, sorgsen och sårig, rolig och orolig, utmanande och utstötande, konfrontativ och kongenialisk, kåt och kalibrerad, osäker och osande, munter och morsk. De olika rösterna leker med olika roller, där den gemensamma faktorn är rättigheten att definiera sig själv och sin egen sexualitet, rätten till den egna kroppen och själen och den egna identiteten. Uppdraget blir att tillskansa sig den makt som individen har berövats.

”Thirteen Ways of Looking at a Black Girl” namnger betydligt fler svarta kvinnor än tretton, och de attribut som gärna fästs vid dem:

[…]

bipolar     Beyoncé     sex     kitchen     rape

     wifey     Nina Simone     Nicki Minaj

     sex     sex     Whitney Houston

Toni Morrison     I am hungry     for myself

     Grace Jones     diva     slut    

thong     darkie     Michelle Obama

[…]

Det blir dikter om svärta, om svarthet, och de många referenserna bildar en bank av tidigare erfarenheter, en dialog med forntiden. I stället för att hänga upp sig på Beyoncé, som Parker gör till en slags everywoman, en symbol för skönheten i allas rättfärdiga kamp och allas berättigande, kan man följa hur dikterna kommunicerar med olika föregångare, allt ifrån Billie Holidays ”Strange Fruit” till … ja, en så oväntad referens som irländske poeten William Butler Yeats ständigt aktuella dikt ”Things Fall Apart”, som hos Parker genomgår en slags remix, i en faktiskt helt igenom lyckad dikt som heter ”Slouching Toward Beyoncé”:

                      The beast has come

at last:               hair of a cattail

and legs of a palm.

The truth like a bowl of seeds.

The secret album. Midnight.

O! Vessel of womanhood

I am loosed upon the world

with dust and filed nails.

              

Så, varje enskild dikt blir ett statement, ett koncentrerat bevis för den tes Parker driver. Som lyder? Att vi har rätten att förvänta oss mer av livet. Sällan har jag läst något lika uppgiggande, något lika hoppingivande. Det här är en sällsamt givande poesi som borde nå inte bara Beyoncés månghövdade fans, utan alla som intresserar sig för både poesins likväl som samhällets framtid.