Slutdikt, Marina Tsvetajeva, översättning Tora Lane, Ellerströms

Bland egensinniga poeter är det ändå svårt att hitta någon egensinnigare än ryska Marina Tsvetajeva (1892-1941). När hon separerade från Konstantin Rodzevitj efter en kortvarig relation 1923-24 utmynnade det i en magnifik skilsmässodikt. När den nu översätts av Tora Lane heter den Slutdikt, men har tidigare publicerats som ”Slutsång” i översättning av Annika Bäckström, i boken Med gröna ögon (2010).

Tsvetajeva söker upp det ljuvheten i det bittra avskedet, i denna svit på fjorton dikter, där mannen och kvinnan i dialogform bearbetar det som gått förlorat. Ledtråd: han är mer avmätt och tar lättare på det. Hon ger sig rätt in i passionens stormande öga, och letar upp spåren av de intensiva känslorna mellan dem. Dynamiken skapas i skärningspunkten mellan hans distanserade blick och hennes helt gränslösa störtande in i inlevelsen.

Tora Lane går i förordet i polemik mot den tidigare översättningen av Annika Bäckström. Det är en strid som är onödigare att ta än vad den nya översättningen i sig själv visar, nämligen att vi nog tål två olika versioner av samma dikt. Kort sagt ger Bäckström ett mer poetiskt idiom till Tsvetajevas våghalsiga dikt, och därför kan läsandet av den här nya översättningen i viss mån påminna om hur det är att läsa Ann Jäderlunds råa översättning av Emily Dickinson (Gång på gång är skogarna rosa). 

Det blir en slags kollisionens estetik, där Tsvetajeva med besk humor vittnar om en upplevelse av omvälvande art, en kärlekshistoria som har lyft henne ur vardagens elände, men också slungat henne rätt in i ett nytt slags eländigare elände. Hennes dikt ger återsken av ögonblickets njutning, i retrospektiv, i den eftertankens kranka blekhet som Hamlet dryftade (på tal om översättningar, där gamle Hagberg måhända putsade Shakespeares ursprung, åtminstone i just denna fras).

Tsvetajevas jag liknar sig vid både ett barn och en arbetshäst i dikt nummer två, och så kan nog hennes upplevelse förstås: som att hon både regredierar och försöker bli kvitt intellektet, och dess plågsamma fixering vid minnet. Om företaget Lacuna funnes i verkligheten, och inte enbart i filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind …  

Man kunde gott säga: här är det för hårt, här är det för mycket, här är det för många utropstecken! Ja, och för negativt, för mycket av negationer … Och för många kategoriska utsagor. Så nog är det utmattande att läsa Tsvetajeva, även en så här pass kort dikt. (Ett omdöme om henne löd: ”Hon inleder i trestrukna c. Sen håller hon sig kvar där.”)

Så man kunde säga att hon i den här dikten inte avstår från att se rätt in i kärlekens mest stormfyllda punkt. Hon skriver om elden, och om tomheten som blir dess efterdyningar. Att läsa henne känns också: det är en slags palpering hon utsätter läsaren för, som om hon vidrör och tapp! tapp! tapp!-ar läsaren med språkets hårda pinnar, i en sensorisk poetik.  

Det är både överdrivet teatraliskt och ytterst förankrat i en konkret verklighet, i en genuin erfarenhet filtrerad genom fiktionens drömväv. För Tsvetajevas diktjag var kärleken en livsgivande och berusande kraft, som inte förvred skallen på henne utan gav större klarhet och djupare insikter – det vill säga, modet att skåda inåt. Då visar sig kärlekserfarenheten vara både livsviktig och ganska trivial, och hennes Slutdikt innehåller mer än en gnutta självironi. Fast det är en ironi som tillåter henne att ta de egna känslorna på allvar.

Dikten skildrar ett avslutat förlopp, där olika varianter prövas, som i en metafor kring bron, som förstärker det omöjliga i att återvända till det som försvunnit. När du har gått över bron finns den inte kvar bakom dig längre. Visst, du kan snegla efter den, men till ingen gagn. Här finns också starka bilder av kärlekens girighet, men också om värdet i att uppsöka dess omedelbarhet, om att uppskatta dess nu. Att våga ge sig hän, erkänna den upplevelsen.

Översättningen, fungerar den? Det är en bedömningsfråga, hur mycket poesi du vill ha. Så här kan det se ut hos Lane:

Alltså, börja om igen?

Nytt liv? För simpelt poem!

Hem är att bege sig

in i natten.

                                           (Åh vem

hör nu min sorg, mitt elände,

min fasa, grönare än is? …)

– Ni tänker alldeles för länge.

Eftertänksamt: – Precis.

För jämförelse, samma avsnitt hos Bäckström:

                      Livet pånytt

alltså? – Poesins enkelhet!

Ett hus, det betyder: hemifrån – och ut

i natten.

                      (Oh, vem kan jag förtro

min sorg, min olycka,

isgröna fasan? …)

– Du tänkte alltför mycket. –

Ett eftertänksamt: – Ja.

Och när Lane landar i Tsvetajevas kända definition av kärlek blir det också hackigt, otåligt, frenetiskt: ”Som inför betjänt / och supare? (Jag, i tysthet: / ’Kärleken, som en båge, spänd, / som båge, åtskild, brister’.)” Hos den något smidigare Bäckström: ”I betjänings / och kroggästers åsyn? (Jag, ljudlöst: / Kärlek betyder: en båge / som spänns över avstånd.)”

Där Tsvetajeva av allt att döma i originalet leker med språket är Lane striktare. I min engelska översättning (Elaine Feinstein):

It’s the most inhumanely senseless

of words: sep          arating. (Am I one of hundred?)

It is simply a word of four syllables and

behind their sound lies: emptiness.

Lane väljer att frångå lockelsen i det separerande ordet:

Ett helt meningslöst ord:

skiljas. Som en på miljonen?

Bara två stavelser ihop,

och bakom dem – tomhet.

Bäckström gör något finurligt med kilen i ”skiljer”:

     Monstrum av meningslöshet.

S-kil-jer oss. – Vem ger oss en kil?

Ett par ord, tre stavelser bara

mellan oss och tomhetens il.

Det Lane lyckas med är att ge Tsvetajevas dikter en oskön rytm, och det behöver inte vara till dess nackdel. Ställer man de båda svenska översättningarna sida vid sida får man möjligen en kompromiss av hur Tsvetajeva låter på ryska. Det hör till saken att båda är missnöjda, och menar att det inte går att överföra hennes säregna språk till svenska.

Vad som finns här är ett sätt att skriva som liknar barnbokens. Tsvetajevas hårda språk ger intryck av att födas medan det skrivs ned, och som läsare kan man bara häpna över hur väl form och innehåll samspelar för att förmedla en erfarenhet. Jag kan inte nog rekommendera henne, och om du då väljer Lanes eller Bäckströms översättning är inte det väsentliga – det viktiga är att du väljer någon av dem, eller allra helst båda.