Diligensen från Lyon, Richard Lesclide, översättning Hillevi Hellberg, Alastor Press

jag såg honom gripa efter det förflutnas kjol

och hans slagruta leende böja sig mot intet

jag såg hans mun vidgad som ett korsfäst x

en enkel ekvation för tortyr av tredje graden

(Erik Lindegren, mannen utan väg, XVII)

Vad är njutning? Kanske det är så enkelt som Lindegrens ekvation ovan, ett lika ivrigt som fåfängt sökande efter något som inte existerar annat än som alstrare av tortyr för de egna sinnena. Efter att ha läst Slavoj Zizeks texter i ämnet (och glömt dem) och konsulterat en del Jacques Lacan (som bara fick mig att tänka på mitt MTV-tittande åren kring 1990, när enda anledningen att fortsätta titta var att nästa video ”nog” ”måste” vara bättre än den nuvarande).

Jakten på nya njutningar, oförmågan att kunna vila i den nuvarande stunden, har sin givna uttolkare i Goethes version av Faust-myten, som har så oerhört mycket att säga den moderna människan, inte minst i hur texten manifesterar en vädjan till nuet, till stunden, till ögonblicket: ”Dröj dock kvar, du är så skön”.   

Nu har jag läst en mer blygsam variant av Faust, i Richard Lesclides korta roman Diligensen från Lyon. Den utkom 1882, och förlaget Alastor Press trycker den som en märkligt liten bok, kanske som en hyllning till dess ursprungliga utgivning. Då motiverades formatet möjligen av att flinka fingrar kunde stoppa undan den exempelvis i en rockficka, då dess innehåll riskerade uppfattas som skabröst. Det förblir ett lämpligt format att ta med sig för en läsare av idag, som kanske färdas med den moderna motsvarigheten till en diligens, alltså bussen eller tåget.   

Handlingen är rättfram och enkel. Lord Algerton, en engelsman som slår runt i Paris, håller på att förslösa sitt fjärde arv. Han är den typ av slarver som är så charmanta i fiktionen, men fungerar sämre i verkligheten. En bedagad prostituerad erbjuder honom ”diligensen från Lyon”. Han reagerar med avsmak, och misshandlar kvinnan, men ångrar sig dagen därpå, och tillbringar resten av sitt liv med att få klarhet i vad hon menade. Med sig på resan har han inte Mefistofeles, men författaren själv, som nyktert redogör för jakten på de okända njutningar som döljer sig i kodordet ”diligensen från Lyon”.

Det kunde ha blivit en gastkramande roman, men efter den lovande inledningen fördröjs förloppet. Den uppsluppna ansatsen mynnar ut i en ganska förutsägbar och småbanal historia där vi enkelt kan ana hur illa det ska gå för det stackars offret, alltså Lord Algerton. Som roman om besatthet är den lite för tam. Men dess aktualitet visas ju i hur den skildrar begäret som det som inte kan nås.  

I ett exemplariskt förord placerar översättaren Hillevi Hellberg Lesclides författarskap i ett sammanhang, som en länk mellan romantiken (gotiken) och sekelskiftesprosan (dekadensen). Det är besynnerligt ändå, hur så många av författarnamnen som nämns blivit till bekantingar, åtminstone för den som följt förlaget Alastors utgivning – att det är en homogen och exklusivt manlig värld är väl beklagligt. Förordet är å andra sidan så spännande skrivet, liknar snudd på en novell av Borges i sina försök att avkoda mysterierna bakom den förtäckta titeln.

En erotisk ordbok från 1864 tar upp den, exempelvis, men dess definition liknar sannerligen ett antiklimax. Romanens svar, som inte här ska avslöjas, ger ändå en hint om att det är något större än så.