att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 feb. 2017

Utan logik i Kassel, Enrique Vila-Matas, översättning Yvonne Blank, Tranan


När den spanske författaren Enrique Vila-Matas åker till Kassel för att delta i ett konstprojekt får det oanade följder. Resultatet blir en roman som skriver sig själv, och den är underbar att läsa.

Rätt många har tröttnat på självbiografiska romaner, och osäkrar numera sina revolvrar var gång de hör ordet ”autofiktion”. Det vore dock synd att missa den pärla Enrique Vila-Matas skrivit, Utan logik i Kassel. Den lyckas vara både en typisk självbiografi (suck), och en uppfriskande och utmanande roman om berättarkonstens villkor (hurra!).


Författaren Enrique Vila-Matas får i uppdrag att delta i konstutställningen dOCUMENTA (13), ett evenemang som hålls vart femte år i den tyska orten Kassel. Uppdraget består i att skriva inför en publik på en kinarestaurang.

Ur denna enkla premiss vävs så en underhållande väv av intrikata möten. Författaren resonerar sig fram: tänk en något muntrare W.G. Sebald, eller varför inte en Kafka på bladvändarhumör. Båda författarna nämns av Vila-Matas, och kanske i synnerhet Kafka är arkitekten bakom den här berättelsen. Vi som roas av Kafkas mästerverk Slottet kan skrocka gott åt Enriques släktskap med stackars K.  

Nu ska det betonas att det här inte alls är någon solskenshistoria. Författaren är svårmodig, nervös, och lider av regelbundna depressioner, men en av besynnerligheterna som händer i staden – utöver de många mötena – är att han plötsligt blir mycket gladare. Det är något som sker i kontakten med de olika konstverken. Dessa existerar i verkligheten, och Vila-Matas redogör för dem på snillrika sätt.

Därför blir hans roman ett försvarstal för konsten, och kanske just i synnerhet avantgarde-konsten, som är så flitigt representerad på dOCUMENTA (13). Just den konst nazisterna dömde ut och förbjöd som ”entartete” (urartad), och därför ligger den en viss ironi i att staden Kassel under andra världskriget försåg nazisterna med dödliga vapen. 

Vila-Matas utgår från verkligheten, men hans berättelse följer just den brist på logik han menar är poängen i de konstverk han möter. Han gör en jämförelse med Italo Calvinos beskrivning av Turin, vars symmetriska perfektion uppmuntrade till en logik som ändå banade väg för vansinnet. För den spanska författaren står Kassel för en ologiskhet som bereder väg för en okänd logik.  

Konsten dansar inte efter logikens pipa. Det finns i Vila-Matas roman öppningar både mot det helt poänglösa och mot det helt fantastiska. Här finns absurda situationer, människor från verkligheten – curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har en framträdande roll – men också ett flertal resonemang kring konst och litteratur. Men det är i första hand en berättelse som bara handlar om att berätta.

Berätta om vad? Ja, delvis handlar det om Europas mörka historia, men det är något som bara lägger sig som en underton i framställningen. Här saknas pekpinnar och förmaningar. Det blir trots munterheten i tonfallet en vemodig sorgesång över något som gått förlorat.  

Utrustad med en rejäl dos självdistans, som jag hoppas att svenska författare tar efter, för de skulle tjäna på att vara mindre självupptagna, skriver Vila-Matas en lättläst roman som dröjer sig kvar med sina uppfordrande tankar. Att kunna skriva så underhållande om sig själv är en underskattad talang.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar