att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 feb. 2017

Ingen rök utan mareld. Blå blixt, ny poesi, Brombergs


Den fjärde antologin i poesiserien ”Blå blixt” erbjuder debutanter som skildrar livet här och nu. Åtminstone en av dem kommer att bli läst av många.

En oskriven regel lyder att kritiker ska låta bli sågen när de bedömer debutanter. Här framför mig ligger antologin Ingen rök utan eld, utgiven i Brombergs satsning på debuterande poeter, i serien som heter Blå blixt. Tar jag på mig silkeshandskarna nu när jag ska bedöma de åtta poeterna i boken?


Nja. De tre tidigare utgåvorna i serien har nämligen varit smått ypperliga, och bjudit på i stort sett färdiga poeter. En handfull av dem har också raskt blivit publicerade med egna böcker. Därför tycker jag man kan höja kraven. Dessutom är den yngste i denna samling 29 år, så de är inga duvungar direkt.

Ett generellt problem med orutinerade poeter är att förebilderna lämnar så tydliga spår i texterna. Att Caroline Seung-Hwa Ljuus dikter är skrivna i versaler är antingen bara Yahya Hassan-epigoneri eller kaxigt kurage. Hennes bidrag inleds med en konventionell adoptionshistoria, men utmynnar i något större och allvarligare. Så motiveras versalerna av en aggressivitet som har mer med henne själv att göra än ett beroende från Hassans enormt framgångsrika diktsamling från 2013.

Om det kan svaja till här och där på grund av att poeterna inte ännu hittat fram till en originell röst kompenseras det i viss mån av entusiasmen. Dessutom har många påtagligt lätt att förankra sina dikter i ett nu – något somliga etablerade poeter kunde se och lära av. Kort sagt: skriva dikter som rör sig bland nutidens frågor.

Här förmedlas erfarenheter av skilda slag. Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey skriver om häktet, Lisa Gidlöf om graviditeten, Hanna Asp om uppehållstillstånd och utvisningar, Emma Rolén om prekariatet, och Lisa Zetterdahl om sorgearbete.    

Kontentan av det? Jo, för all del: ibland undrar jag om det är för ojämnt eller inte tillräckligt ojämnt. Det vill säga, att enskildheter kan vara skickligt skrivna, men helheten lite väl utslätad.

Det kan också bli för mycket berättande. Här dominerar diktsviterna, med sina registrerande partier som lite väl ofta liknar dagboken: ”klockan 07.30 / hoppar jag upp på cykeln / väl framme vid jobbet / hänger jag av mig / hälsar på kollegorna / går till mitt skrivbord / sätter igång datorn” (Asp).

Störst intryck gör Yolanda Aurora Bohm Ramirez. Det är kampdikt, tydligt skriven för att framföras, och hens stundtals sökta rim hittar ändå fram till ett allvar. Dikterna
illustrerar självhat och stolthet med starka ord som bärs av en hårtslående puls: ”De säger att det här ansiktet / bara är smink och lögn, / men jag slåss varje dag / för min rätt att finnas”.

Är du det minsta intresserad av poesi får du förbereda dig på rader som dessa: ”Så jag följer samma spår och / min kropp följer samma frågor; / den är mitt tempel och min tvekan, / fast i frälsning och förnekan”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2017)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar