att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 feb. 2017

Vingeslag, Shadi Angelina Bazeghi, Gyldendal


Den är blå, diktsamlingen Shadi Angelina Bazeghi gav ut som sin debut 2015, Vingeslag. Blå som himlen, apropå titeln, eller blå som svalkan, blå som havet – den himmelska havssvalkan? Omslaget har i vilket fall en behaglig blå ton, den typ av babyblått som finns på den filt jag antar man fortfarande lägger nyfödda pojkvaskrar under. Även inne i boken förekommer de blå sjoken i pappersarken – som just behagfulla vilostunder.

Den danska slappheten, hur får man till den? Utan att det alltså uppfattas som nonchalans. I Bazeghis utformning blir det slappa något som rör sig mot en skärpa – den typen av skärpa som kan får språket att likna en svetslåga. ”Den verkliga texten brinner / medan handen skriver”, som Kjell Espmark skriver i sin nya samling Skapelsen.


Uppvaknandet må i traditionell svensk poesi vara ett fallskärmshopp från drömmen, men jag uppfattar det danska uppvaknandet mer prosaiskt, som ett möte med en fläck asfalt, en näsbränna som heter duga. I den första diktsvitens åtta delar förekommer en rörelse, ett hetsigt chicken race mot själva tiden. Den blodtörstiga tiden – eller, mer exakt är det klockan som blodtörstig, dess droppande sekundvisare.

Här skildrar Bezaghi ett katastroftillstånd, ett krig. Skriver man med andan i halsen får bildspråket gärna något jagat över sig. Vingslagen erinrar om den gnutta hopp vi måste förhålla oss till – en bister påminnelse om våra usla villkor, en aning om att det vi har aldrig kan vara tillfyllest. Det finns något större, något som ska lyfta oss – om vi sedan kallar det Gud eller poesi eller något annat är inte viktigt. Eller? Kan vingslagen vara den inre potential vi bär på, våra oinfriade resurser, våra dolda talanger – det som kunde kallas vår själ …

Jag blir helt matt av den här inledningen, dels av det hetsiga innehållet, och dels av den där skärpan jag talade om inledningsvis, om man nu väljer att kalla det svetslåga eller sågklinga. En skärpa som kan hittas också i tilltalet i Pia Tafdrups dikter. Annars sysslar Bezaghi med att sampla hennes generationskollega Michael Strunge, liksom Jim Morrison – idel destruktiva idoler, svarta sjärnor, där förstås även några andra Bezaghi citerar ingår, i viss mån Albert Camus och måhända även Roland Barthes. Samt Forugh Farrokhzad, den iranska superstjärnan, som Bezaghi översatte till danska för några år sedan, med samlingsvolymen Kun stemmen bliver tilbage.

Vart går rörelsen? Mot entropin – detta svåra och svårfångade fenomen, som väl i den här boken bäst kan förstås som en befrielse från de oerhörda anspråk som finns i skärpan – en önskan att bli kvitt sitt fokus. När det blir en vinst att uppleva förlusten av de för starka intrycken. En brist på ordning. Men också en utjämning, en balans.

För det cyniska diktjaget är det sent på jorden, mycket senare än Ekelöf kunde ha anat på 30-talet. Men det handlar också om hur svårt det är att älska sig själv, och att det faktiskt i högre grad är världens fel än individens. Det är svårt att stå ut med sig själv i en tarvlig värld. Inte ens hämnden kan ge någon lindring: ”De siger: hævnen er sød, de lyver; hævnen er bitter / hævnen er lige så bitter som hadet / der altid formerer sig med overlydshastighed”.

I språket finns ett inneboende våld, där varje formulering innebär en möjlighet att konfrontera ett motstånd. Det finns så mycket våld här att själva språket går sönder. I konflikten byggs Bezaghis poetik – ja, det är ett förtvivlans nej som rinner i hennes dikts ådror. Ett exempel: hon påpekar att de fattiga bara kan köpa självförnekelse. Ett avstånd till sig själva? Klokt, tänker jag, tills frasen upprepas på engelska. Låter det inte som Oscar Wilde, muttrar jag då. Klart det är så, men så som jag uppfattar Bezaghis poäng är det i transaktionen förnedringen finns; vare sig du är rik eller fattig köpslår du med det onödiga.  

Vidare: några oväntade fotbollsdikter, som upplivar och ger några exempel på hur det där slappa tilltalet samtidigt bär på så mycket skärpa. Det finns en sådan tydlig närvaro i flera av de korta dikterna: ”jeg læser tyngde / ind / i dit fravær / og jeg bærer tyngden / ud / af din tilstedsværelse”.  

När Bezaghi nämner bombplan som våldtar himlen blir det inte heller ett exempel på den osmakliga retoriken där våldtäkt relativiseras – annars allt för vanligt i samhällsdebatten, att odramatiska fadäser liknas med våldtäkt. I de här dikterna blir den egoistiska sårbarheten hos människan en altruistisk sårbarhet hos världen. Det är genom att upptäcka de orättvisa förhållanden på individnivå de kan göras användbara på strukturell nivå. Bezaghi ser helheten. Det må vara ett litet steg för henne (poeten), men det är ett stort steg för det skrivna (poesin).

Fler sådana poeter behövs verkligen – poeter som ser bortom det vi själva ser. Hon blir då en poet som inte bara registrerar det orättvisa, för ärligt talat, vem har inte tröttnat på alla välmenande poeter som upptäckt att vi har tiggare i stadsbilden? Hur behjärtansvärt det än är måste vi kräva mer av en poet, att hen problematiserar och för oss längre in i kruxet. För att det är där vi måste befinna oss.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar