att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 aug. 2015

Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar?), Helena Österlund, Bonniers


I sin nya prosaberättelse skriver Helena Österlund om sorgen efter en död mamma. Det är annorlunda berättat, och blir personligt och trovärdigt på ett helt annat sätt än man är van vid.

En av senare års märkligaste svenska prosaböcker är definitivt Helena Österlunds Kari 1983, som kom för två år sedan. Även när jag glömt det mesta jag har läst kommer jag att minnas flickan som bytte hjärta med en järv i denna udda berättelse på gränsen mellan saga och psykos.
 

Nu utkommer Österlund med en ny prosabok. Det skulle vara falskt att kalla den för roman, då den bara är 68 sidor lång. Det är en begränsning, som kräver finess hos författaren. Som självbiografi är den ändå längre än Tomas Tranströmers Minnen ser mig. Även om båda böckerna utger sig syssla med minneskonst ska du inte förvänta dig några uttryckliga stilistiska likheter.

Nä, för här är det ett helt annat temperament som dikterat villkoren för hur berättelsen ska formas. Liksom i förra boken finns ett helt menageri av djur: en björn, en räv, en zebra, hästar, en fladdermus … Djur som berättaren lockas till, på ett sällsamt och äventyrligt sätt.  

Österlund gör i sin berättelse ett försök att komma till rätta med det som smärtar. Den sorg som bara kan uttryckas som fragment. En död mamma. Och barnet, på väg att växa upp. Ett vuxenblivande som tar sin omväg genom djurriket. Ett inte helt ofarligt vuxenblivande, dessutom.  

Det är sorgen som bildar förutsättningen för de förvandlingar som berättelsen antyder. Jag tror inte Österlund delar Montaignes idé om att vi gör oss av med vårt gamla jag när vi utvecklas, att barnet tar kål på spädbarnet liksom den vuxne tar kål på barnet. Att vi utplånar allt inom oss. För hos henne lever olika versioner av oss kvar.

Det är också sorgen som kan få en människa att tappa fotfästet, och det är så jag uppfattar detta självporträtt. Psykos kan te sig som den sundaste reaktionen när vi hamnar i ett extremt läge, som i det här fallet, ett dödsfall inom familjen. Då kan det vara behovet av en flyktvärld som föranleder det Underland huvudpersonen hamnar i, där vi på slutet också bevittnar ett möte nästan lika häpnadsväckande som flickans möte med järven i förra boken.  

Om du liksom jag ibland kan tycka att svenska författare generellt är mer än lovligt förälskade i verkligheten borde Helena Österlund vara en författare för dig. Hon representerar ett skrivande som tar fantasin på allvar, och hon landar med fötterna före i en vildare terräng än den gängse. Det är faktiskt uppfriskande och löftesrikt, bland annat för att det känns som att hon inte på förhand vet vad som ska hända. Då laddas hennes berättelse med en speciell sorts spänning. 

Det blir också trovärdigt på ett okonventionellt sätt, och som sådant dokument öppnar den här lilla boken för ett nytt självbiografiskt skrivsätt. Om än inte helt enkelt att följa. Men återigen: om du vågar ta dig an något som inte bara bekräftar det du redan vet, då har du något att bita i här. Ge det en chans bara, så kommer rader av oväntad skönhet till dig lika plötsligt som efterlängtat.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar