att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 aug. 2015

Psycho, Robert Bloch, Corgi


Romanförlagan till Hitchcocks kanske mest berömda film Psycho har lite dåligt rykte, i synnerhet bland dem som inte läst den. Av en slump fick jag tag på den när jag var ung, och minns att jag mest var förvånad över att filmen hade tillfört så lite: det är en nästan ordagrann filmatisering av romanens intrig, något som inte brukar tillhöra vanligheterna. Jag trodde jag hade gjort mig av med boken, men den hukade visst bakom några Ray Bradbury-pocketar.

Tråkigt nog dog Bloch 1994, för annars kanske han hade fått uppleva den typ av upprättelse Stephen King har fått de senaste tjugo åren. För inte är det här mycket sämre än King, som givetvis har läst denna roman noggrant. Bloch var en av H.P. Lovecrafts protegéer, och ett bekant namn för den som i likhet med mig livnärde sig på skräckserier från 40- och 50-talet i ungdomen. När regissören Hitchcock läste Blochs roman Psycho när den utkom 1959 bestämde han sig genast att genomföra en filmatisering. Inför filmpremiären skyndade han sig att se till att dammsuga bokhandlarna på kvarblivna exemplar för att intrigens överraskning(ar) skulle förbli hemlig(a) för biobesökarna, berättar Johan Hilton i sin bok Monster i garderoben.


Dålig? Böcker har olika syften. Blochs roman inspirerades delvis av Ed Gein, som ett par år tidigare mördat och dekorerat sitt hus med sina offer. Han hade ”Psycho” som ett av sina smeknamn, och har även influerat Motorsågsmassakern och När lammen tystnar. Bloch nämner honom i förbifarten i sin roman.

I romanen är Norman Bates en fyrtioårig fet tunnhårig glasögonprydd halvalkis – det största och kanske enda egentliga avsteget i Joseph Stefanos manus till filmen är transformationen till den unge tunne barnslige stammande godisknaprande Anthony Perkins, som man inte riktigt ser framför sig när man läser romanen. Men ”mamman” kallar honom konsekvent och förnedrande nog för ”boy”, och hånar hans beroende av alkoholen: ”Baby needs his bottle.” I ett försök att tala henne till rätta börjar han berätta om Freuds Oidipus-teori.

Han stoppar inte heller upp fåglar i romanen, utan andra djur (ekorrar, bland annat), och Bloch missar därmed skämtet att bytet – the bait – har fågelnamnet Crane (trana). Och på tal om namn är namnet rena önskedrömmen för en semiotiker: Norman som ekar av ”normal”, och Bates som dels kan tydas som ”bait” (att lura ett byte alltså) och kanske ”abate”, verbet som min ordbok Merrier-Webster tyder som ”to put an end to”, vilket ju passar en mördare. Då kan ”Bates” indikera både offret och förövaren. Åtminstone visste Bret Easton Ellis vad han gjorde när han lät sin seriemördare heta Bateman, som ju med lite fantasi blir ”a bateman”. Det mest geniala med namnet är ändå att det är i plural: hans jag är splittrad i tre personer – dels den övervakande döda modern, dels den skötsamme motellföreståndaren, och dels den instabile sonen som mördar för att komma åt sitt eget begär.

Den stora skillnaden är alltså att boken inte har Anthony Perkins, och det är en brist. Perkins gör Bates mänsklig, och jag tvekar inte att kalla det en av filmhistoriens mest minnesvärda skådespelarinsatser. I romanen är Norman Bates lika hemmastadd bland pornografi som litterära klassiker som markis de Sade och J-K Huysmans, samt att han refererar till ockultisen Aleister Crowley.

Av visuella skäl utgör i filmversionen huset, kråkslottet på kullen, en inblick i Normans psyke – med den vanliga freudianska tolkningen att den döda mamman på övervåningen utgör överjaget, Norman på bottenvåningen jaget och i källaren då detet, dit mamman inhyses på slutet. I romanen är det snarare träsket som blir den återkommande symbolen för hans psyke. 

Jag ska inte förneka att romanen har sina brister. Mary (filmens Marion) hinner vi inte riktigt lära känna förrän hon mördas i duschen. Dessutom dekapiteras hon här, vilket låter på gränsen till övernaturligt. Det är mycket inre monologer, och trots sitt ringa omfång blir det en långrandig berättelse, med väldigt mycket beskrivande på bekostnad av gestaltningen.

Duschscenen hör till filmens mest omtalade ögonblick. Romanen gör också några intressanta saker här, bland annat genom att gå längre in i Bates psyke när han spionerar på Mary genom hålet i väggen. Bloch visar god insikt i pornografins väsen när han ger ord åt Bates kluvna känslor när hon klär av sig och gör en utmanande gest mot sin spegelbild: ”he wanted to scream at her to stop because this was an evil, peverted thing she was doing and she must stop before he became evil and perverted too.” När han senare ska samla ihop hennes kläder blir han kräkfärdig när han rör vid hennes bh och trosor.


Även om romanen är känd i skräckgenren innehåller den inga scener lika fasansfullt skrämmande som några av filmens mest lyckade ögonblick. Ett sådant är när Lila och Sam åker till motellet, och Norman precis har gjort sig kvitt den efterhängsne detektiven Arbogast. Det vet vi inte, förutsatt att vi kan gå tillbaka till den första gång vi ser filmen, för det är ju hans mamma som har mördat. Medan det skymmer – en mörkersättning som är oslagbar i svartvitt – åker kameran långsamt in mot den tyste Perkins/Bates (Bates/Perkins?). Kameran vilar lite för länge, kanske obscent länge, mot det mörkerlagda ansiktet, knappt urskiljbart, och gör oss till större voyeurer än i duschscenen. Ansiktet är helt slutet vid detta ögonblick, och ett av de mest ogenerat otäcka ansikten som har visats på film. Han – Perkins+Bates – ser rätt in i kameran, rätt in mot oss som tittar på filmen, som om vi delar en hemlighet. Ler han? I så fall är det lika mycket rovdjurets sinistra leende mot sitt byte som det motsatta, bytet som ler förtvivlat underkastande mot sitt rovdjur. Så ska väl namnet ”Baits” förklaras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar