att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 aug. 2015

Ibsen på en timme, Katarina & Henrik Lange, Natur & Kultur


Trams, kunde man säga, om påståendet att man kan göra sig förtrogen med Ibsen på en timma, som utlovas i den illustrerade boken med samma namn, av Katarina och Henrik Lange. Men för all del, låt oss göra ett försök: jag har ändå med rätt stor behållning tagit del av främst Henrik Langes tidigare försök att popularisera 80 (+96) romaner för dig som har bråttom. Roligt? Ja, men kanske mest för den som har läst de romaner som summeras i tre serierutor, även om jag antar att målgruppen snarare är de som inte orkar läsa böckerna i sin helhet. Risken är väl att missförstånd etableras och sprids vidare.  

Nu har de tagit sig an Henrik Ibsen, den i Sverige sorgligt underskattade norske dramatikern vars popularitet utomlands vida överträffar antagonisten Strindbergs. Det är förstås inte populärt att säga så i Sverige. Men en välkommen bok om Ibsen är det.


Jag tycker att ”en timma” är lite i överskott för den tid det tar att läsa boken – första gången, i alla fall, för snart upptäcker jag ju att det inte är en bok man bara ska skynda sig genom. På ett väldigt pedagogiskt sätt – att Katarina Lange är svensklärare märks – redogörs för samtliga av Ibsens pjäser, samt en del pikanta anekdoter från hans privatliv. Ta mig fan om inte alla mina exempel som jag brukar ta upp när jag undervisar om Ibsen finns med här! Alltså kan aspirerande lärare skippa övrig Ibsen-litteratur och införskaffa den här smidiga ersättaren …

Fast inte riktigt så. Fakta är inte detsamma som kunskap. Paret Lange tar förvisso fasta på det roliga, och ibland kanske de vill vara lite för roliga, eller låt säga att de låter flamset ersätta tramset – att låta Ibsen besöka Skavlan är väl en idé som kunde ha avvarats. Men sidan ”En vanlig dag i Ibsens liv” är desto roligare:
”Vaknar, äter frukost. Tar en promenad förbi Karl Johan och ställer sitt fickur mot Universitetets klocka.
Skriver på ett drama som kommer att spelas i över 100 år.
Sätter sig vid sitt stambord på Grand Café på slaget 12.”

Men det är gott om roliga detaljer både i bilderna och i texten, och till och med Ibsens faiblesse för medaljer och ordnar finns med, något som samtida karikatyrer bevittnat. Det är också en bra idé att låta Ibsen framträda i helsvart siluett hela tiden, för på något paradoxalt sätt kommer han oss närmre så.

Pjäs för pjäs gås alltså igenom, och det är ju välbehövligt om inte annat som påminnelse även för den som eventuellt har läst originalen (de finns ju i god översättning av Klas Östergren). Nu är det i och för sig inte så värst märkvärdigt med de här korta sammanfattningarna. Alla som studerat litteratur känner ju till tekniken att med ett fåtal ord beskriva handlingen i ett litterärt verk på två-tre meningar, så det är inte där det nyskapande finns. Det är mer i bildbehandlingen, och den är svårare att här redogöra för, då den måste upplevas. Mitt exempel ”En vanlig dag i Ibsens liv” är inte lika rolig utan sina ackompanjerande bilder.

Det kan också tyckas trist med fler av dessa behändiga guider som komprimerar ett komplext innehåll, som ersättning för den brist på bildning som sprider ut sig. I Göran Everdahls bok Bildingsakuten finns ett fint uppslag om Ibsen. Hans bok är ett bra exempel på den här trenden – som att sätta plåster på en skottskada.

Å andra sidan: är inte böcker som dessa bättre än ingenting? Jo, förvisso. Och nog har det alltid funnits fusk och genvägar för den som har behov att stoltsera med det som vi förr kallade för ”bildning”. Jag kan i alla fall erkänna att jag har haft väldigt roligt med den här boken, och kommer att ge den en framskjuten placering i min Ibsenhylla.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar