att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 aug. 2015

Abandon Green Language, Jonas Rolsted, Gyldendal


Pharmakons distade meditativa brus är en lämplig fond till Jonas Rolsteds andra diktsamling, Abandon Green Language. Så heter ju också deras debutskiva från 2013 “Abandon”, och Rolsted nämner dem i förbifarten i boken. En bok som är snyggt formgiven, med de dubbla titlarna som en ingång till bokens tematiska dubbelhet. Svarta sjok avgränsar delarna, med den suggestiva “JAG LÆNGES EFTER SKOVENE” som inramar de längre partierna “SKOVENE” och “STILLHEDENS TÅRNE”.

Det är en romantisk estetik som antyds här, och människans förhållande till skogen tar stor plats. Åtminstone inledningsvis, i de starka korta dikterna på prosa. Sedan blir det kärlek och död för hela slaget, och kanske av det väl konventionella slaget dessutom. Mer gillar jag ansatserna i början, där det kretsar kring vad vi inte bör ta med oss till skogen.


För vi går gärna med fickorna fulla av teorier. Men orden betyder inget i skogen, som förblir stum inför våra tafatta försök att förklara våra upplevelser av den. Skogen? Den består bara av ljud ju, ungefär som Pharmakons musik inte består av melodier, utan bara av ljud.

I Rolsteds dikter väntar skogen på att antändas, att sättas i rörelse. Vad då: träden, som hos Shakespeare, eller är det Tranströmer? Nä, mer skogens själva idé, dess särart i tillvarons myller av ting och tecken. Och Rolsted vänder gärna på begreppen, på världen. I paradoxens rike är det lätt att trollas bort av lockelsen att uppfatta det nya som sant bara för att det är nytt, och bara för att allt kan sägas behöver det inte betyda att det ska sägas.

När dikten lämnar skogen och rör sig mot en älskad kvinna, som närgånget skildras som avlägsen, förlorad – då mattas intensiteten och närvaron i språket, och dikterna blir mer berättande och förklarande. Allra mest i ganska långa resereportage från Iran och omnejd, där vi hamnar i en annalkande kärlekshistoria. Rolsted berättar okronologiskt sin ledsna kärlekssaga. Hur ska en iransk kvinna tilltalas, och vad händer med den västerlänning som blir påkommen i en intim situation med henne?

Om förälskelsens väsen säger nog Rolsted både en och två saker som är giltiga, och jag kan tycka att han både lyckas respektera kvinnans integritet och göra henne levande och begriplig för oss. I denna bok där blod, mörker och incest spelar en rätt stor roll.

Hade han bara bevarat stringensen och koncentrationen från inledningen hade jag blivit mer övertygad, för nu blir den längre och mer pratsamma berättelsen lite för full av kulturkrockarnas truismer, och den distans som uppstår tror jag inte är medveten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar