att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 aug. 2015

Kantslag och Minna saknar en övningslokal, Dorthe Nors, Ordfront



När det danska stjärnskottet Dorthe Nors introduceras på svenska görs det med besked, i två udda böcker som visar på talang för det irrationella. Det är excentriskt skrivet, men också sällsynt verklighetsnära.

Vi som tycker att litteraturen gärna får vara en lekplats för fantasin, där det påhittade ges fritt spelrum, vi får vårt lystmäte hos danskan Dorthe Nors, född 1970. Hon har fått den typen av internationellt genombrott som svenska författare knappt verkar våga drömma om – bland annat en novell publicerad i The New Yorker.


Det är också ett välförtjänt genombrott. Den här boken består trots sitt ringa omfång av två volymer: dels novellsamlingen Kantslag från 2008 och dels den besynnerliga romanen Minna saknar en övningslokal från 2013. Även om jag har läst mycket måste jag säga att framför allt romanen tillhör det knäppaste jag har stött på.

De korta novellerna kan i viss mån liknas vid Hjalmar Söderbergs Historietter, kanske det mest lyckade vi har på svenska i novellväg. Alltså, korta berättelser med en melankolisk grundton som ändå är vansinnigt roliga. Nors har liksom vår svenske tungus förmågan att skapa situationer som är mänskliga trots rätt absurda premisser. Han fick för drygt hundra år sedan på näbben för att han behagade skämta om allvarliga saker – hans belackare skulle nog sätta punschen i halsen om de hade känt till vad Dorthe Nors skulle hitta på.

Nors skriver kantigare och skevare än den habila slöjdkonst alltför många svenska prosaförfattare ägnar sig åt. Hennes texter kan bli riktigt explosiva – allra mest lyckad är nog titelnovellen, där det farliga långsamt smyger sig in i textens besvikna kvinnoporträtt.

Och hon är verkligen bra på att just porträttera människor, göra dem levande, med de allra minsta medlen. Händelseförloppen hotar hela tiden att slå över i lyteskomiken, men hon styr undan med järnhård disciplin. Hennes korta historietter liknar också punksinglar: detonationer på en minut och femtioåtta sekunder, med kapaciteten att bita sig fast och skapa euforiskt uppror i läsaren.

I den klart märkliga romanen om den neurotiska Minna skriver hon ännu taggigare, i en imitation av barnbokens rader. Minnas kille Lars gör slut i ett SMS, och hon ger sig ut i en jakt på en övningslokal (hon är musiker).


Till sin hjälp tar hon böcker av Ingmar Bergman. Metonymi kallar man ibland när ett namn står för helheten: uttrycket ”att älska Bergman” står ju för att man älskar hans konst, inte personen. Här är metonymin av rörligare slag, när Minna lägger honom mot sina bröst (det gillar han). Bergmans demoner ger sig så småningom också till känna.

I sådana här påståendesatser är hela boken skriven, som ett feministiskt manifest: ”Minna tänker skaffa sig ett skitstövelfilter. / Minna tänker inte vara värddjur längre. / Minna tar med sig Bergman på resan. / Bergman kan vara i ryggsäcken.” Jag tycker om det så otroligt mycket, för det är så befriande lekfullt och annorlunda, samtidigt som det inte går att ta miste på allvaret i Nors metodiska arbete. Det är faktiskt ett storartat äventyr att följa Minnas frigörelse.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar