att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 aug. 2015

Astragal, Albertine Sarrazin, Natur & Kultur


I en bortglömd fransk roman från 60-talet flyr en ung kvinnlig fånge från rättvisan. Det sker med ett kaxigt och poetiskt språk som skapar en särpräglad inlevelse i hennes öde. Det är en kriminellt bra roman!

Dömd till sju år i fängelse för ett väpnat rån passar nittonåriga Anne på att rymma. När hon hoppar över muren och landar på sten som krossas av hennes tyngd bryter hon ett ben i foten, ett ben som på franska heter ”l’astragale” (språngbenet). Därav titeln Astragal på den franskalgeriska författaren och kåkfararen Albertine Sarrazins roman från 1965. Nu har den översatts till svenska för andra gången, av Maria Björkman, som tidigare bland annat översatt en annan franskalgerisk författare, Nina Bouraoui, som råkar vara född samma år som Sarrazin dog, 1967.


Den smått kantstötta Anne plockas upp av den småkriminelle Julien, och lever med honom i Paris. Fast mestadels är han ute på egna äventyr, tills han själv åker fast. Annes tillvaro stannar upp, på grund av den ofrivilliga konvalescensen som benbrottet innebär. Gipset blir till en fotboja, och det märkliga är hur Sarrazin får hela intrigen att också stanna upp.

Det sker med hjälp av den bekanta tekniken ”show not tell”, att hon alltså hellre än att berätta visar, det vill säga gestaltar skeendet i stället för att bara registrera det. Därmed skapas en sällsam inlevelse i Annes öde. Sarrazin är för övrigt bra på att förmedla hennes stapplande eller snarare haltande steg mot frigörelse, på ett vardagligt men samtidigt lyriskt språk. 

Anne gör allt för att hålla sig undan lagens långa arm, men det är svårare att undkomma den längre arm som tillhör hennes eget samvete. Hon är bisexuell, och slits mellan den gamla flickvännen Rolande och den nya pojkvännen Julien. Hon prostituerar sig, men vägrar bli någons ägodel.

Jag är nästan helt hänförd av den här okonventionella romanen. Bland annat lyckas Sarrazin tända mitt röksug med flera avsnitt om rökning. Till skillnad från Jean Genet, som hon gärna jämförts med, finns ingen religiös dimension i hennes romaner. Här strävar Anne endast efter att nå en helt sekulariserad självständighet.

Denna av allt att döma självbiografiska roman lyckas överskrida verklighetens begränsningar. Så kan också protagonistens flykt kanaliseras till att bli fiktionens frihetssprång ut ur verklighetens fängelse. En dramatisk sorti som kräver sina eftergifter. Hon skrev romanen i fängelse, bröt själv språngbenet när hon försökte fly, och gifte sig med en man som hette Julien. Det kriminella livet fortsatte de leva tillsammans, tills hon dog endast 29 år gammal i en misslyckad njuroperation.

Till den här utgåvan har Patti Smith skrivit ett fint förord om hur Sarrazins roman på 60-talet var ett bidragande initiativ till att hon skulle hitta ett eget poetiskt språk. Och ja, det är inte svårt att ana den typen av inspiration. Sarrazin skriver kaxigt och fräckt. Det rastlösa drivet i språket har helt klart punkiga egenskaper som får texten att fräsa till vackert upproriskt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar