att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 aug. 2015

Attack från alla håll, Tore Renberg, Atlas


Andra delen i Tore Renbergs serie Stavanger-western är våldsam och rolig, ofta i samma andetag. Det är en roman att underhållas av, att bli upprymd av, att helt enkelt bara lägga sig platt inför.  

Förra årets succédeckare Vi ses i morgon smälte många av de mest kallhamrade kritikerhjärtan. Tore Renbergs uppföljare Attack från alla håll är svårt efterlängtad.

Bröderna Rikki och Ben är på väg att ta sina första steg på brottets bana. De flyr snåljåpspappan och psyksjuka mamman för att söka upp släktingarna i Hillevågsgänget, Jan Inge och Rudi, med ett fräckt förslag på en kupp.

De äldre släktingarna lever småkriminellt under en flyttfirmas täckmantel. Nu ska de ”gå straight”, men först behövs ett sista inbrott. Rudis tjej Cecilie ska ha tvillingar. Det har blivit svårare att försörja sig på småstölder, även i den snuskigt rika staden Stavanger. Dessutom är polisen dem på spåren.

Det är bäddat för trubbel, och det är en njutning att uppleva hur Renbergs fantasi söker efter nya infall att utforska. Han unnar sig att skarva, och forsar fram sin berättelse i ett attackerande tempo. Det är ofta nästan hysteriskt roligt, men också skoningslöst våldsamt. Våldet blir kanske extra drabbande när det infaller i en så gemytlig miljö, där det ibland kan kännas som att Quentin Tarantino fått för sig att regissera en Jönssonligan-film.

I Renbergs prosa finns en sällan skådad frenesi. Hårdrocksreferenserna har tonats ned, och det är nog en bra idé. Det är en något mer stadgad intrig också, med färre sidospår. Det mesta av humorn finns kvar – här skrattade jag nog mest åt den konstant snuskpratande Rudis möte med en homosexuell frisör.

Från förra romanen känner vi igen Rudis ambivalens – då var det hårdrockaren som i smyg lyssnade på Coldplay, kanske för att känna sig vuxen. Nu ska han bli pappa, och har mycket att bekymra sig över. Renberg är överlag skicklig på att låta sina figurer vara nyckfulla. De är karikatyrer, visst, men samtidigt så oerhört mänskliga att jag inte kan låta bli att beröras av deras öden. De är endimensionella men med ofattbara djup, med sidor som överraskar omgivningen och chockerar läsaren. 

Det handlar ju om människans längtan efter att få ingå i ett sammanhang. De unga brödernas säregna relation är ovanligt fint skildrad. Den efterblivne Rikki och den psykopatiske Ben: en livsfarlig kombination. Rudi är en märklig kombination av intuition och dumhet, medan Jan Inge är den mer rationellt styrda ledargestalten. Och polisen Tommy Pogo, som är extra nitisk i kraft av tidigare kriminella erfarenheter.  

Men genom hela linjen är människoskildringen av högsta klass. De kan bete sig som svin, men det finns en särskild sorts värme mellan dem. Jag måste också berömma översättaren Marcus Grahn, för jag tror det spelar en viss roll att han i replikerna låter den norska ordföljden vara kvar. Det ger lite extra stuns åt de korthuggna replikerna.

Jag har bara ett problem med den här boken: den tar slut alldeles för fort. Lyckligtvis kommer fler böcker i serien. De kan inte komma fort nog.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar