att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 aug. 2015

Dante på en timme, Katarina & Henrik Lange, Natur & Kultur


Det florerar många rykten kring mannen från Florens, Dante. Att hans bok är tråkig läsning, speciellt den som utspelas i Himlen. Att han placerar folk i Helvetet för att döma dem. Att han hade storhetsvansinne då han kallade sin bok Den gudomliga komedin. Men alla hardcore-fans vet att det händer grejer i Himlen, att han dömer och förlåter i lika hög grad samt att det stolta tillägget ”gudomliga” infogades senare.

Nu utkommer, samtidigt som Ibsen på en timme, serieboken Dante på en timme, av Katarina och Henrik Lange. Det är en lite mer fullmatad bok, som inleder med att teckna Dantes biografi innan den å det bestämdaste och det rejälaste tar oss igenom hela Komedin (som vi hardcore-fans föredrar att kalla den), där varje enskild sång av de hundra ges ett uppslag.


Nu ska genast sägas att det här är en lärorik bok, och följer till sitt upplägg de enkla men smarta greppen i Henrik Langes med rätta omtalade serie Böcker för dig som har bråttom. Att stava fel på Boccaccio är väl sådant man kan fördra – vem har inte gjort sig skyldig till liknande fadäser? Kanske också urvalet av efterföljare är lite snålt med endast fyra, och då missa de kanske viktigaste: Borges, Pound, Joyce. En pedant skulle också påpeka att Primo Levi inte skrev sina böcker på engelska, samt att det är på gränsen till det osmakliga att låta Kurt Cobain rekommendera en film som hade premiär ett år efter att han begick självmord.   

Det är också realistiskt, och Langes seriefigurer följer konventionen att ha åtta fingrar på sina båda händer. Åtskilliga detaljer och sidohistorier knycklas in. Risken med genvägar är att man luras tro att man vet mer än man gör – jämför filmatiseringen av ett litterärt verk, där det är lätt att ersätta djup med yta. I bästa fall fungerar väl paret Langes Dante-bok som just en filmatisering av Komedin. 

En filmatisering i rasande tempo, eftersom varje sång redovisas på ett uppslag, utan större urval. Att läsa boken blir som att stirra på neonskyltar: efter ett tag får man nedsatt synförmåga, efter att ha översköljts av alla vimmelkantiga intryck. Helvetet ter sig som ett himla (sorry, satans) myller, när allt ska avhandlas och avfärdas så kvickt. Säga vad man vill om originalet – jag är på Borges sida när han menar att ingen borde förvägra sig ynnesten att läsa Dante – men man får insikt i ett psyke. Grejen med Komedin är ju inte rabblandet av vad som faktiskt händer, utan det är protagonisten Dantes reaktioner, hur han splittras i olika gestalter, och blir både medeltida och modern i sina reaktioner.

Det som Langes bok klarar bäst är det politiska resonemanget, som tydliggörs och blir både begripligt och förståeligt. Även kritiken mot påvedömet blir synligt och tydligt, även om jag kunde ha önskat mer av den teologiska begreppsapparat som Dante är arkitekten bakom. Fast den är väl svårare att bildsätta. Jag kunde ha önskat något exempel på Dantes språk också, som tappas bort på bekostnad av innehållsreferaten. Symbolik nämns utan att förklaras.

Vidlyftiga gester som att ge Beatrice ett entourage när hon anländer till Skärselden är ett roligt grepp. Men det är bara undantagsvis den här boken är rolig, om det nu har varit syftet ens. Den har i vilket fall blivit en lättillgänglig introduktion till Dante, och sådana lär behövas – samtidigt som vi kan påminna oss att Dante förblir en aktuell referens, att det ständigt görs referenser till hans mest kända verk.  

Historien har visat att stora genier klarar sig med enkelnamn: Sapfo, Dante, Morrissey, Zlatan. Människor med gott omdöme gillar Dante, och nog kan den här boken i all oansenlighet se till att öka skaran av människor med gott omdöme.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar