Tankar mellan hjärtslag, Neftali Milfuegos

Tankar mellan hjärtslag, Neftali Milfuegos, Wahlströms & Widstrand

I Neftali Milfuegos debutroman finns ett direkt och omedelbart tilltal som tar sig rätt in i läsaren. Det är en berättelse som lever högre på sin energi än på sin språkliga korrekthet.

Under ett läsår då han pluggar på Biskops Arnö folkhögskola åker Neftali Milfuegos till Chile, och redovisar sina erfarenheter i debutromanen Tankar mellan hjärtslag.

Han går sporadiskt i skolan, ägnar mest tid åt att ligga med kvinnor och använda droger (gräs, ritalin, ecstasy). På väggarna läser han citat från någon som kallar sig ”El joven poeta”, graffiti med budskap som talar till honom. Vem är hon som skriver?

Här finns gott om charm, men också den förtvivlan som gestaltas, att vi får höra svekets förtvivlade röst, där upplevelserna skildras inifrån. Med känslor som försvarar sin plats i det skrivna, gör texten sårig, och då motiveras det halvkeffa språket. Ett språk som rör sig mellan pidginsvenska och gullig gammal söderslang. Nyanser och finkänslighet lyser med sin frånvaro.     

Jag ser eller hör bara en fullständig lojalitet med huvudpersonen i romanen. Då underlättar det bristfälliga språket att en identifikation låter sig göras. Romanens Neftali är därför en autentisk romanfigur, mer än enbart en spegling av författaren Milfuegos privata tankar och åsikter. Ibland är problemet att hans hjärtslag är så högljudda att tankarna inte låter sig höras

Någon gång kan jag irritera mig på Neftali, att han ömkar sig, och tycka att han tar på sig offerkoftan. Men får jag som vit välbeställd infödd svensk man ha åsikter här? Så klart inte – så jag tiger, eller med de ord som Milfuegos citerar så bitskt: ”En svensk tiger”. Vi får en katalogisering över svenska misslyckanden: friskolehaverierna, sjukvårdsprivatiseringens cynism, patriarkatets privilegier, idiotiska våldtäktsdomar, trakasserier mot samer, polisregistreringen av romer, uselt hanterad deportering av flyktingar. Milfuegos dömer ut parlamentarismen, men jag är inte säker på att han har tänkt igenom konsekvenserna av ett odemokratiskt samhälle.

Karaktären Neftali själv vacklar i sin identitet, om han ska vara svensk eller chilensk. Han vacklar också i sin identitet som man, där han tydligt vill ta avstånd från patriarkatet, från våldet, efter tre månader som soldat, där han lite slött konstaterar att han spänner magmusklerna hårdare efteråt. Ett annat irritationsmoment är slöheten i hur namngivandet har skett: Konstantin Hög, Inga Lunda, Vilda Sömn, Ayla Qool … Sådant som ter sig så briljant på planeringsstadiet, men bara ser flåshurtigt ut i skrift.

I boken bryts prosapartierna av med diktsjok, ibland egna dikter, ibland andras – här finns, för den som har saknat den, en felande länk mellan The Latin Kings och Tomas Tranströmer. Vi får också några samlagsskildringar för mycket, där detaljredovisningarna inte lämnar något utrymme åt fantasin. Å andra sidan är det något med bristen på prydhet som är som hand i handsken med bristen på prydlighet språkligt, så jag kan väl till nöds acceptera de explicit beskrivna sexscenerna.

Tack vare språkets lojalitet med karaktären lyckas Milfuegos förmedla en erfarenhet på ett trovärdigt sätt. Då blir det här en stark och läsvärd debut mer tack vare än trots sitt stundtals svajiga språk.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/1 2015)