Brentwoodsvindeln, Fredrik Wiklund

I Sven Lindqvists bok Myten om Wu Tao-tzu kliver konstnären in i sin egen tavla och försvinner. Något liknande låter Fredrik Wiklund sin protagonist göra i sin debutroman Brentwoodsvindeln (Lejd). Han bläddrar i en tidskrift, fängslas av bilderna, och upptäcker hur lätt det är att bara kliva in i den världen, mingla med modellerna.

Wiklund har skrivit en kortroman, en genre som väl strikt räknat knappt finns på svenska – det som på engelska heter ”novella”, ett mellanting mellan novell och roman, och var omåttligt populär i slutet av 1800-talet. Det är en genre som skapar sina egna förutsättningar, sitt eget tilltal. Och det är något Wiklund påpassligt utnyttjar, genom att vara lojal med den egenarten, och hitta fram till ett helt eget tilltal.

Inte för att det är mycket till handling att redovisa. Efter att ha tagit sig från verkligheten in i fiktionen är det inte mycket som händer. Huvudpersonen blir kompis med en av modellerna, men det är inte det primära. Snarare blir romanen en utredning av växlingen mellan det som är bokstavligt och det som är bildligt.

Ja, det där som är skönlitteraturens funktion, fiktionens grundförutsättning. Att det handlar om identifikation, att med empatin som metod bli det du läser, det som är grunden i det som berättas. Ja, jag vet: handböcker brukar tjata om att litterära karaktärer bara är en uppsättning svarta bokstäver på en vit yta. Hamlet går aldrig på toaletten (nä, men han svettas, och för den delen, Leopold Bloom går på dass).

En utredning, ja, och Wiklunds roman kan läsas som en hybrid mellan essän och Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, men där vi förgäves letar efter en Kurtz. Här är det som att det påhittade och konstruerade bryts mot det spontana. Det lekfulla – i det obehärskade skrivandet. Det går att läsa ett satiriskt uppdrag här, att Wiklund subtilt attackerar den instagram-kurtiserande narcissismen. Voyeuren som blir sitt eget offer; hur mänskligheten blivit bildens gisslan. Se här konsekvenserna av det! ”Titta på mej / jag är nutidens rus”, som Eva Dahlgren sjöng för mer än trettio år sedan.

Det är minst sagt en intressant premiss som sätts igång, även om det snart riskerar att bli en smula instängt:

”Här är ljuset aldrig färskt, det är hela tiden samma sken som återigen skildras, och lika nött som flanellen i våra skjortor, lika blekt, faller det ännu en gång över våra ömmande axlar. Ja, det är i denna belysning man håller fram skedarna framför våra munnar, det är i dessa branta strålar vi ser dammet stiga. Jag har insett att svårigheten med vårt projekt är att undersökningsobjekt är immateriellt. Det är som en gas. Det är som en knappt förnimbar dimma. Samtidigt så fullständigt konkret: bildernas tydlighet är total. Det är som en konkretion i det abstrakta, detaljens lyskraft i ett sammanhang som är oöverskådligt. Det är ett visualiserat begär.”

Snarare än Eva Dahlgren kan partier som dessa få en att utbrista i Louise Hoffstens ”Beautiful but why?”

I romanen färdas vi vidare mot det nya: nya ansikten, nya gestalter, nya upplevelser, med de utbytbara människorna som fladdrar förbi. De olika identiteterna. Redovisningen är detaljerad, en inventering som kan erinra om Inger Christensens teknik i Alfabet, där hon inskärper det som finns.

Efter att ha skrivit två diktsamlingar som fått minimalt med uppmärksamhet, vore det på tiden med ett större genombrott för Wiklund. Den som inte räds det abstrakta ska förstås genast söka upp den här lilla boken. Om inte annat så visar den faran med inlevelse, att det är något som vi ska hantera med yttersta varsamhet.