att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 jan. 2015

Att välja glädje, Kay Pollak


En kollega har med sig en bok till fikabordet. Nyfiken som jag är ställer jag en oskyldig fråga, och får veta att det är Att välja glädje av Kay Pollak. Kollegan läser i den ofta, tycker den är jättebra. Jag biter mig i tungan, undrar om det är nu jag treårstrotsigt ska säga att min favoritbok heter Att hata allt mänskligt liv och är skriven av Nikanor Teratologen.

Men jag hade ingen åsikt om Pollak. Tyckte uppriktigt illa om filmen Såsom i himmelen, som ju kom några år efter den här boken. Som jag nu har läst, utifrån principen att det är vettigare att sätta sig in i saker om man ska ha åsikter om dem. För jag har ju förstått att Pollak räknas till charlatanernas skara med sina föreläsningar i detta ämne.

Det första jag får veta är att hustrun Carin har redigerat och bearbetat texten. Sedan följer ett smatterband av korta kapitel som samtliga utgör variationer på tanken att glädje är ett frivilligt val. Det liknar inte så lite Dr Phils återkommande mantra, ”what can you do?” ”Du musst dein lebern ändern”, med Rilkes ord.

Annars kan man ju kontra med Markels ord om Doktor Glas, att vissa saknar anlag för lycka … Svårt att tänka sig glad då. Att välja bort det dåliga innebär dessutom oftast att du bara går runt ett problem utan att konfrontera det. Reella problem försvinner inte bara för att du växlar perspektiv.

Störande nog duggar humiliatio-troperna tätt här, när Pollak gör sig till mysfarbrorn som gång efter gång påpekar sin egen litenhet, att du ska läsa långsamt, helst låta visdomen sjunka in, och du ska tänka på fraserna i flera dagar, ”smälta dem”, innan du läser nästa kapitel, etc, men jag erkänner att jag sträckläste boken, vilket inte tog överhövan mycket tid.

Självklarheter upprepas in absurdum, och givetvis citeras Deepak Chopra och Nelson Mandela och Richard Bach (Måsen) – blott Paolo Coelho saknas. När han citerar Edith Södergran får han det helt om bakfoten. Är det harmlöst? Nä, inte alls, för Pollak verkar tro på fult allvar att sjukdomar tillhör det som kan tänkas bort, liksom fysisk smärta är något som hypnositörer med flinka fingrar kan trolla bort (varför har han inte ringt läkemedelsindustrin?). Det är här boken blir läskig och farlig, om den hamnar i orätta händer.

Som utopi hör ju också den om att utrota irritationen till de stolligare. För vad vore vi utan denna konstruktiva ilska, som ofta är det enda som tar oss upp ur sängen på morgnarna, frustrationen och avunden och alla de andra negativa grejerna som blir motgift mot den opålitliga tillfredsställelsen, förnöjsamheten som annars får oss att stagnera i det fruktansvärda tillståndet av att vara nöjd. Åt helvete med att vara nöjd, säger jag bara.

I viss mån tycker jag att hans idé om att vi tjänar på att sluta skylla ifrån oss har en poäng, att vi helt enkelt ska sticka färre offerkoftor. Å andra sidan utmynnar just det resonemanget i de svårsmälta teserna att både pornografin och miljöförstöringen beror på att män inte kramats tillräckligt mycket av sin mamma. Att vi alla föds lika gudomliga är också falskt, eftersom arv betyder cirka tre gånger så mycket som miljö.

Pollaks syfte är att vi ska växa med hjälp av hans teorier, men jag krymper bara av att läsa hans bok. När han säger att ironi är ett utslag av människoförakt går det lika bra att säga tvärtom – att ironi är motsatsen till förakt, för om jag använder ironi i en situation betyder det bara att jag inte underskattar den jag pratar med, att jag förutsätter att hen ska förstå vad jag menar, eftersom jag tycker att hen är smart nog att se skillnad på bokstavligt och bildligt. Att däremot konsekvent säga snälla saker på ett bokstavligt sätt är människoförakt, och dessutom tråkigt för alla inblandade.

Människor som har kommit till insikt är skitfarliga, och Pollak hör definitivt dit. Så upptäcker jag också att vår skolpräst, han med skinnjackan, har hittat åtskilliga av de parabler han brukar tryffera sina tal med i den här boken. Sådant ger mig en slags glädje. Men Pollaks bok är på ett sätt dummare än jag hade trott, men också tamare och på något sätt mer intetsägande än jag kunde föreställa mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar