att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 jan. 2015

Vandra, tanke. Samlade dikter, Ingeborg Bachmann


Ingeborg Bachmann (1926-1973) skrev en avhandling om Heidegger när hon var 24. Hon skrev romanen Malina, som jag läste för drygt fem år sedan, en oförglömlig bok som jag fortfarande väntar på att förstå. Och så gav hon ut två diktsamlingar, och var i första hand poet. Nyligen gav ellerströms ut hennes samlade dikter under titeln Vandra, tanke, som vanligt i Linda Östergaards exemplariska och säkra översättning.

Den modernistiska dikten har alltid romantiken nära till hands. I viss mån är dikterna tidsbundna – kanske för att de är skrivna utifrån en miljö som för svensk del innebar perioden ”fyrtiotalismen” med dess preferenser för ångest. Ingen typisk svensk åkomma: från österrikiskt håll var tidsandan ännu mindre benägen åt att hänge sig åt tjo och tjim. Det är förstås inte översättaren Östergaards fel att Bachmann ibland lånar idiom från svensk kanoniserad dikt, att det låter lite Erik Lindegren om några ordvändningar. (Det är kanske mitt fel. En läsare som har läst mindre svensk poesi läser nog Bachmann annorlunda.)

Romantiken, ja, med dess nostalgi. Här är det alltid sent på jorden. Bachmann närs av en klagande röst, men det är en klagosång som blir uppfordrande och desperat, allt mer uppjagad. Då är det en romantik som antar apokalyptiska drag, framförda som en varning. Då blir det för sent på jorden.

De två diktsamlingarna Den uppskjutna tiden och Åkallan av Stora björn utgavs 1953 och 1956. Här inryms också några ungdomsdikter, som visar att hopplöshet är ett tidlöst tillstånd. Tidigt gör sig Bachmann bekant med Döden – ja, det är frågan om ett dödsföraktande skrivande, i ett gudsförakt som får dikterna att piggna till.

Att tänka är att tvivla: jag har glömt vem som sa det först (förmodligen Platon), och Bachmann skriver vidare i den traditionen. Men hon behåller ändå ett utrymme för hoppet, i en pendling mellan det man måste tala om och det man måste tiga om. Dikterna skälver av denna ambivalens, av den desperation som kommer till uttryck i hennes ständiga upprepningar, i fraser som går igen, rader som lägger sig som snitt i diktens hud. Ja, med hennes eget klangrika bildspråk: ”Du kallar på orosmolnen, kastar knivarna, / snittar luftens varma ådror”.

I hennes dikter är naturen ingen plats man går till för att appropriera, för att lajva skogsmulle. Hon skriver utförligt om förhållandet mellan tingen och de(t) mänskliga, men också respektfullt och respektingivande om djuren, om ynkliga människor som tafatta ställs inför den majestät som djuren är mäktiga. Utan att därmed döma ut mänskligheten: hon skriver i flera av dikterna utifrån ett pregnant diktjag, men klarar av att röra sig ut ifrån det egna in till de(t) andra, i en inlevelsefull poetik som ger tillfälle till många inblickar i psyket – en kaleidoskopisk diktform, med flera olika perspektivs belysning. När hon beskriver andras öden är det som att dikten hackar in på ett mer realistiskt spår, att det visionära dämpas.

Bland de många fina dikterna stannar jag för en dikt om Orfeus och ett bejakat mörker, en lång monolog framförd av Dostojevskijs idiot Mysjkin, en kort svart vals, en längre flyktsång, en dyster dikt om broar:
Ensamma är alla broar,
och för dem är ryktbarheten farlig,
liksom det är farligt för oss, tror vi,
att känna stjärnornas steg på våra skuldror.
Men över det förgängligas lutning
välver sig för oss ingen dröm.”

Med sina lekar med språket och ords valörer kan man ana att översättningsarbetet varit slitsamt för Östergaard. Av detta märks inte ett spår i texten, som ger oss dikterna på en svenska som hela tiden är läsbar och njutbar, bara med mina personliga förbehåll att det låter fyrtiotal om det. Vilket å andra sidan inte är det sämsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar