att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 apr. 2013

The King's English, Kingsley Amis


Den utkom 1997 och ingår redan i Penguins serie ”Modern Classics” (för övrigt är sådana begrepp – modern klassiker – svårsmälta). Är den så bra? Den bok om det engelska språket som romanförfattaren Kingsley Amis lämnade efter sig, The King's English, som han arbetade med under sina sista år?

Ja, den är faktiskt helt makalös. ”The King” är i det här fallet smeknamnet på författaren – ett smeknamn han gärna kunde fördra, enligt sonen Martin, som har skrivit ett bländande förord till den här upplagan. Den briljanta titeln syftar även på bröderna Fowler, som i början av 1900-talet ansvarade för de ordböcker Amis d.ä. värderar högst, däribland en bok med just titeln The King's English.

Att det är en 70-årig gubbe som skriver gör det hela bara bättre. Han är medveten om att åsikterna är reaktionära, och pläderade (”secretely pined”) för att ”illit” skulle ackompanjera andra mer rumsrena ordboksförkortningar som ”derog” och ”colloq”. Här handlar det uppenbart om en man som tar språket och orden på allvar, som har ett innerligt förhållande till sina ordböcker (i sitt eget förord berättar Amis d.ä. vilka upplagor som duger).

Han är lärd, rolig och fräck, sticker mer än gärna ut hakan, och avfärdar språkliga företeelser med en brutalitet som förstås kan uppfattas som hänsynslös eller charmig – eller bara fullt vital, vigorös. Allt sker med kärleken till språket som fond, och fastän det är en slags uppslagsbok från A (-able and -ible) till Y (Yoo and oo) sträckläser du texterna om dessa sardoniska principer.

Även när du tycker att han går lite för långt, som när han menar att ”medieval” ska uttalas med fyra stavelser, utan glottal klusil: ”meddy[-]eval”, ett uttal han beskriver som ”an infallible sign of fundamental illiteracy”. Men ta bara hur elegant han avfärdar alla som vägrar inleda meningar med ordet ”and”: ”an empty superstition”. Eller påfundet att skriva ihop ”for ever” till ”forever” som ”the vilest false union of all”.

Givetvis går det inte att följa denna supersticklers råd verbatim, för även om han är medveten om språks förändring känns det ibland som att han går för långt allra mest för nöjet i att just gå för långt. Det kan också vara på sin plats att varna för politisk inkorrekthet, att exempelvis kvinnosynen är en aning förlegad. Det friska humöret överväger dock det mesta – som när han diskuterar ”jocular chaps” som gärna säger saker som ”ere long” och ”ere now”: ”I have two messages for such chaps: one is unprintable, the other goes, If you must get this shred of battered facetiousness, for Christ's sake get it right. The word is ere, not e'er.”

När Amis d.y. för några år sedan samlade sina artiklar var det under titeln The War Against Cliché. På tal om klichéer har Amis d.ä. fel när han påstår att Henry James var den förste som använde citattecken för att markera en kliché – möjligen på engelska, men Flaubert gör så hela tiden i Madame Bovary. Alla som i någon mån arbetar med språket har sin favoritfiende, vare sig det är anglicismer, svordomar eller dålig kommatering (den sistnämnda är min). Oscar Wilde tyckte som bekant att det värsta som fanns inte var onda människor, utan tråkiga människor – Amis d.ä. har slöheten som sin fiende. Det vill säga, hur slöheten hos skribenten generar språklig slapphet som genererar misstag eller bara slappt språk, som kan vara värre. Allra mest framträdande hos journalister, där han med viss glädje hittar otaliga exempel på försummelser – liksom experter, som ändå alltid har fel, antingen när de yttrar sig eller senare (när de motbevisas).

Många av råden är användbara, och mer ofta än sällan varnar han för flotta ord, och förespråkar tämligen korta meningar. Då kan det också förvåna att han kan tänka sig vissa kompromisser, inte minst när omgivningen förutsätter ett visst uttal, för då spelar det ingen roll hur rätt du har om alla andra menar att du säger fel (som när jag byter ut mitt norrländska uttal ”schärselden” bara för att smålänningarna tycker att det ska uttalas ”skärselden”): ”the aim of language is to ensure that the speaker is understood, and all ideas of correctness or authenticity must be subordinate to it.”

Det är också en bok som i förstone får dig att undra hur du någonsin ska våga yttra dig muntligt eller skriftligt på engelska, men som så småningom får dig att uppskatta det ändå generösa tilltalet, att Amis d.ä. minst av allt är en felfinnare som vill sätta dit den som begår språkliga misstag som du kan tycka är obetydliga – men för den som älskar språket finns inga undanflykter, förutom lättjan. En av dödssynderna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar