att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 apr. 2013

Utmärkt undervisning. Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning, Jan Håkansson & Daniel Sundberg



Vet du vad den didaktiska triangeln är? Eller undervisningens svarta låda? Om du svarar ”ja” på någondera är du troligen inte lärare, utan mer troligt pedagogikforskare. För begreppen används ju flitigast där, på betryggande avstånd från skolan.

Jag är lärare. Troligen ingick åtminstone begreppet den didaktiska triangeln i någon av de pedagogiska diskussioner som fördes när jag läste pedagogik under mitt sista år som lärarstudent, på 90-talet. Att det sedan har återkommit i min dagliga verksamhet som lärare håller jag inte för troligt.

Forskarna Jan Håkansson och Daniel Sundberg har på Skolinspektionens uppdrag skrivit boken Utmärkt undervisning. Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning, en översikt av de senaste tjugo årens pedagogiska forskning. De vill öppna en bro över den vallgrav – över den avgrund – som öppnats mellan lärarna och forskningen. Meningen är förstås att blivande och verksamma lärare ska läsa den för att inte behöva ta itu med det omfattande källmaterialet – vi är förstås oändligt tacksamma för det.

Med sedvanligt hög svansföring inleder de sin studie: ”Du kommer också att få spännande inblickar i forskningens värld, vad gäller undervisning och lärande.” Återstår att se, noterar jag med maliciös piktur i marginalen …

Uppenbart är firma Håkansson & Svanberg förtjusta i begreppen evidens och empirisk forskning. Oroväckande, tycker jag, då det ofta finns anledning att vara vaksamma mot lockelsen i speciellt empirin. (Överskattat som forskningsmetod, kort sagt.)

De är också förtjusta i en del andra flotta begrepp: ”didaktiskt centreringstest”, ”kvalitativ metasyntes”, ”disciplinerad eklekticism”, ”den proximala utvecklingszonen”, ”hierarkisk lineär modellering”, ”undervisningskoreografier” … Inte blir jag särskilt klok över en mening som denna heller, som står helt okommenterad i ett eget stycke: ”Det finns ett stort behov av en metadidaktik som ställer olika positioner och resultatbilder från fältet i relation till varandra, för att identifiera evidens på de områden som undersöks.”

När Håkansson & Sundberg vill förtydliga och skilja ut titelordets ”god” från det etiskt försvarbara är de ju ute i svamlets ärende – för det som är ”gott” är ju alltid etiskt! När jag undervisar om Valerie Solanas eller August Strindberg är det en etisk gärning. Den som undervisar om Hitler gör det också etiskt.

Ett problem med pedagogikforskning är att den yttrar det självklara, men tvingar in innebörden i fantasifulla luftslott. Sålunda är det i grunden enkla saker som sägs om vad som är god (varför inte säga ”bra”?) undervisning, eller undervisning som fungerar. Det handlar om kunskap hos läraren, det handlar om en förmåga att göra detta levande för eleverna.

Här skapas en påhittad dikotomi mellan ämneskunskaper och kunskaper i lärande – med andra ord ”repertoar” och ”koreografi”. Men jag förnekar inte att läraren är koreograf – eller dirigent för en orkester som ibland spelar ljuvt och ibland spelar skrän. Båda sakerna behövs: att enbart poängtera och betona exempelvis pedagogikkunskaper gynnar inte inlärningen.

Vad Håkansson & Sundberg då förespråkar är mindre koncentration på ”färdiga kunskaper”, till förmån för elevernas deltagande i både utformning (innehåll) och verksamhet (aktivitet). Det är urgamla råd från Skolinspektionen, men jag har något att säga om detta: det är kombinationen som är själva grejen, det är det som skapar rytmen och svänget när orkestern spelar, att lärarens kunskap – både den formella och den informella, både den faktiska och den ”tysta” (som det hette på 80-talet).

Elevernas delaktighet förutsätter dock kunskap. Annars blir det bara spekulationer och gissningar – i bästa fall. Om resultatet ska bli bra är det viktigt att läraren är kompetent, slås fast. Jo, men vari kompetensen består – däri ligger kruxet. Enligt Håkansson & Sundberg är innehållskunskap det som lärs ut på universitetet – men det händer ju spännande saker utanför universiteten! Deras exempel Shakespeare: på en litteraturvetenskapskurs läser man högst två hela verk av Shakespeare, medan du utanför denna kursplan kan läsa, utöver andra pjäser, översiktsverk av Harold Bloom, Carl-Göran Ekerwald, och den otroligt givande sonettforskningen. Av det jag lärt mig om Shakespeare har bara en bråkdel införskaffats på universitetet. 

Slutsatsen efter den här mödosamma vandringen (det här strövtåget, som det brukar heta i den här genren) är att en bra lärare är kunnig och varierar sin undervisning. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar