att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 apr. 2013

Ordkonst

… å andra sidan, för den som vill läsa svårare texter, kan ju läsa den amatörmässiga Ordkonst, som ges ut av Akademiska Föreningen i Lund. Den har utvecklats till en professionell tidskrift, och nummer 4/2012 med Provinsen som tema är svindlande bra.

I vilket syfte ges Books & Dreams ut? Givetvis ur en uppenbar kärlek till boken. Ordkonst då? Ur en uppenbar kärlek till läsningen. Och däri ligger hela skillnaden. Samt att här skrivs det för glatta livet, för brinnande livet, där man väljer sina ämnen utifrån principer som helt saknar strategi, där det viktiga inte är den dagsaktuella diskursen. Det är vederkvickande att ägna sin eftermiddag åt Ordkonst efter att på svt play sett en präst i tv-programmet babel rekommendera Kalle Anka-pockets till en stackars tittare.

Därför att här handlar det alltid om väsentligheter, om väsentliga författare, och då tillåter man sig att gå utanför den vanliga fåran (nej, Kalle Anka, försök inte, det är det som är den vanliga fåran, fråga våra politiska auktoriteter). Steinbeck, Öijer, Lorca, Khemiri, Förberg Idling, och essäer som också går bortom det förväntade – som Victor Malm som inleder konventionellt med Dickinson, Joyce, Borges, om blindheten och åldrandet, för att kliva rätt ned i en privat text om medicinering.

Och som vanligt hör recensionerna till det bästa, tillkomna ur den slags entusiasm jag inte lyckas hitta i dagskritiken. Då formuleras här implicit också ett försvarstal mot Lyra Ekström-Lindbäcks anklagelse i DN häromveckan, att kritikerna måste bli bättre på att läsa litteratur som förpackas på okonventionellt sätt. Den bästa kritiken är den som gör just det hon eftertraktar: tar ett steg tillbaka, läser verket på dess egna villkor. Och exakt så görs här, bland annat när Malm läser Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde, och Sofia Roberg läser Susanna Lundins Hindenburg, som nyligen fick Borås Debutantrpris. Böcker som trots viss uppmärksamhet riskerar att försvinna, ersatta av det dagsaktuella. Då fungerar recensioner som dessa som påminnelser om att böcker liksom katter saknar klockor (som Jeanette Winterson brukar säga).

Det här numret av Ordkonst tillkommit i en rörelse mot möjligheterna istället för att låta sig hämmas av några begränsningar. Det är oerhört inspirerande att läsa, och tidskriften har en stark utvecklingskurva, en potential att låta denna tro på möjligheterna alstra något ännu mer omvälvande. För jag tror på processen, att likväl som dåliga exempel föder sämre exempel ska de goda exemplen uppmuntra ännu bättre framtida exempel.

4 kommentarer:

  1. Carin Bartosch Edström23 maj 2013 10:57

    Åhoj! Varför denna näbbknäpp på Kalle Ankas Pocket? Jag misstänker att du alls inte har läst några pocketar utan bara hastigt avfärdat dem som enbart nonsens. För någon månad sedan minglade jag runt på en fest och dök in i ett samtal med ett ämne som jag aldrig kan motstå, värdet av bildning. En ung (nåja) författare och lektör hävdade med ett leende bakom vinglaset att hans tidigaste intresse för litteratur hade väckts av just ovan nämnda pocket varpå jag fick nöjet att slänga mig in i diskussionen med kommentaren: ”Jag har översatt Kalle Ankas Pocket i 25 år.”. Förvisso innehåller pocketarna en hel del lättviktiga serier, men inte så sällan dyker det upp roliga parafraser på klassiker som ”Spöket på Ankerville”, ”Svamlande Fröjder”, ”Farbror Joakim och Rhenguldet” eller rätt och slätt en vandring från Helvete till Paradis med Långben som Vergilius. Serierna ritas i Italien, vilket märks främst på de ständiga pastamåltiderna och cypresserna i gatubilden. Men som svensklärare måste det väl ändå kännas nedslående att de italienska skolbarnen inte har några problem med att referera till Manzoni när de läser ”I promessi topi”, medan vi i Sverige knappt vågar förvänta oss att våra barn kan uppskatta Lagerlöf.

    SvaraRadera
  2. Haha, klart jag har läst Kalle Anka i mina dar ... Men jag blir lite lack på den där nivelleringen, och visst, det finns även i Bamse, referenser till Stagnelius, och i Simpsons, såna uppenbara referenser, men det stannar ju oftast vid ytliga nämnanden, som i amerikansk film som vill ha kredd, som Matrix, kolla han har Jean Baudrillard på nattduksbordet, ja men vad gör de av detta? Björn Wiman skrev nyligen i DN om just litterära kvaliteter hos Kalle Anka, att de gjorde parafraser på kända litterära verk, men äsch ... Kanske jag har fel, men jag tycker väl ändå att en präst kunde ha ansträngt sig lite?

    Eller säg så här: visst kan det så kallat lättviktiga fungera som introduktion eller inkörsport, men en präst kan väl gå vidare från Kalle Anka? Jag tycker att man kan och att man ska läsa brett och fördomsfritt. Möjligen beror mina fördomar mot att mina erfarenheter av Kalle Anka-läsare är negativa, dvs den som bara läser Kalle Anka har varit ointelligent.

    SvaraRadera
  3. Carin Bartosch Edström25 maj 2013 20:47

    Man kan rabbla namn på hur många författare och filosofer som helst, guilded by association gör en inte smartare. Nu har jag inte sett just det där babelavsnittet, men om Kalle Anka var den enda vittra vederkvickelse prästen hade att komma med så har vi en förklaring till varför kyrkorna ekar tomma på söndagarna. Äh, det jag ville framhålla var vikten av att tillåta sig att vara lekfull med sin bildning. Det är det jag tycker Kalle Ankas manusförfattare har lyckats med. Och jag tror inte att man ska underskatta en lättsam bildningsintroduktion för barn. Gläds istället åt populärkulturens snålskjuts! Lika bra att de tidigt får veta att det är helt normalt och dessutom coolt att veta vem Dante är. Sen gäller det att göda det intresset på rätt sätt. Kalle Anka når ut även till läsare som inte har föräldrar som drar iväg med dem till bibliotek och konserter.
    Jag har ett oförglömligt minne som fortfarande värmer mitt humanisthjärta. Jag var på den fasansfulla stormarknaden Samarkand i Växjö på 90-talet och såg två smågrabbar bläddra i ett skivställ och jublande plocka åt sig en skiva med kommentaren ”Ååh! Det är ju den där låten i Die Hard av … vad heter han … Sibelius?” Renny Harlin stoppade alltid in lite finska referenser i sina filmer och just i Die Hard II lyfter planet på slutet till Finlandias mäktiga klanger. Och det hade gossarna tagit fasta på. Man blir tårögd.

    SvaraRadera
  4. Jo, men nog har det funkat så för många, inte minst har ju Morrissey lotsat in mig på en del författare ... Eller för den delen, att Iron Maiden citerar ur Coleridges The Rime of The Ancient Mariner (jag är förresten helt säker på att det finns ett Kalle Anka-avsnitt som bygger på den också, att han skjuter en albatross?).

    SvaraRadera