att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 apr. 2013

Vansinnets diagnoser. Om klassiska och möjliga perspektiv inom svensk psykiatri, Malin Hildebrand Karlén


Historiska diagnoser kring vansinnet är ämnet för Malin Hildebrand Karléns nya bok. Den är omsorgsfullt skriven, med ypperliga förutsättningar att fängsla den som intresserar sig för ämnet. 

Det är en suggestiv målning på omslaget till Malin Hildebrand Karléns bok Vansinnets diagnoser: Henry Fuselis 1700-talsmålning ”Mad Kate”. Fuseli hämtade inspiration från William Cowpers dikt ”The Task”. Cowper, som bland annat var Jane Austens favoritförfattare, hade egna erfarenheter av galenskap.

Suggestiv, ja, men den lokaliserar stereotypen om galningen som kvinna, och befäster den bilden. I sin bok menar också Hildebrand Karlén att en kvinna som har ett utagerande antisocialt beteende får diagnosen Borderline personlighetsstörning, medan en man med samma beteende får diagnosen Antisocial personlighetsstörning.

Historien om svenska psykiatriska diagnoser tar sin början i tidigt 1800-tal, utifrån det arbete som förekom vid Vadstena hospital, initierat av läkaren Georg Engström. Under en period var präster inblandade, eftersom psykisk sjukdom fortfarande i viss mån betraktades som guds straff.

Lejonparten av Hildebrand Karléns arbete består i att jämföra Engströms tidiga diagnoser med det moderna systemet, förkortat DSM (Diagnostic and Statistical manual of Mental disorders). Dessa har utkommit i flera olika modeller, och den senaste – ”DSM 5” – utkommer i maj i år.

Men egentligen bygger vår föreställning om vansinne eller galenskap kring två antika skolor: dels det hippokratiska eller somatiska perspektivet – modellen där fyra kroppsvätskor ansågs behöva vara i balans – och dels det platonska eller psykologiska perspektivet. Det kroppsliga perspektivet har fått större erkännande i vår tid.

Diagnoser är ett trubbigt verktyg, något Hildebrand Karlén inte avhåller sig från att att påpeka. Det är svårt att fixera ett omdöme om något så diffust som en människa. Speciellt när diagnoserna handlar om värden som inte alls är eviga, utan är både kulturellt och historiskt betingade.

Med det förbehållet tycker jag att det är gediget skrivet, och resonemanget lyckas fånga mitt intresse, även när det ibland tenderar att bli interna diskussioner som nog har mer att säga den som redan är initierad i ämnet. Katalogiseringarna är till större nytta för expertisen.

Boken förlitar sig starkt på tidigare forskning, och Hildebrand Karlén kan inte riktigt avhålla sig från den knastertorra akademikerprosan. Ibland håller hon Foucault i handen lite för länge, och släpper den enbart för att raskt greppa Karin Johannissons hand.

Å andra sidan, möjligen tack vare hennes dubbla perspektiv som både psykolog och idéhistoriker, så är det tillförlitligt utfört och givande när vi får nyanserade och genomtänkta diskussioner kring diagnoserna. Dessa partier är också mer självständigt genomförda.

Den moderna psykiatrin använder sig mer av den hippokratiska modellen än den platonska. Hildebrand Karlén pläderar för ett starkare inflytande åt det senare, åt psykologin. Med andra ord, att samtalsterapi behöver komplettera medicineringen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/4 2013)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar