Shanghai performance, Silke Scheuermann

Den tyska författaren Silke Scheuermann har skrivit en thriller om konstvärlden i Shanghai. Den är avigt skriven, men bygger upp stämningen skickligt och har en infernaliskt spännande upplösning.

Den tyska samtidslitteraturen har en helt annan temperatur än den svenska. Det är mycket mer ambitiöst genomfört, mer intelligent. Ändå tillåts jag bara doppa armbågen i detta badkar, eftersom jag läser den översatt till svenska.

Att läsa en författare som Silke Scheuermann får mig ändå att vilja bättra på mina avsomnade studier i tyska. Helt enkelt för att hon skriver så bra: jag vill doppa hela min kropp i hennes raffinerade romaner och noveller (Timmen mellan hund och varg och Rika flickor). Hennes senaste roman Shanghai performance som nu kommer ut i Lena Hammargrens översättning är ytterligare en sådan bok med hög ambitionsnivå.

Det handlar om den unga konstvetaren Luisa som lämnar sin pojkvän i Tyskland och åker till Shanghai för att arbeta som assistent åt den gåtfulla performancekonstnären Margot Winkraft. Helt uppenbart är Margot kalkerad efter verklighetens konstnär Vanessa Beecroft, känd för sina provokativa installationer med nakna kvinnor.

Margot kallar sin stil ”cynisk realism”, och det är tydligt att här är människorna helt utbytbara. Det här är en roman som tar tag i frågan hur långt det är möjligt att gå i konstens namn.

Väldigt långt, alldeles för långt, lyder det korta svaret. Margot är totalt ointresserad av människor – inklusive den egna dottern Winona, som övergavs efter en bilolycka, och som nu förgäves söker bekräftelse hos sin moder. En moder som inte är någon moder, utan fullt besatt av att realisera sitt senaste verk i Shanghai, en performance med nakna kvinnor.

Scheuermann målar fram bilden av både staden Shanghai och av människan Luisa, som är en tillförlitlig ledsagare in mot det inferno som skissas fram. Hon ges ett passande språk, och framställs som en trovärdig ung människa, lika naiv som hon är klok. Att något ska gå snett fattar vi genast, men här vankas rejäla överraskningar på vägen.

Något som jag annars saknar i thrillergenren är tillfredsställande slut: ofta är författarna skickliga på att bygga upp stämningen över flera hundra sidor, men det slutar nästan alltid med explosioner och eldsvådor. Utan att här avslöja för mycket: Silke Scheuermann lyckas bättre med sitt slut än den gängse thrillerförfattaren.

Det här är övertygande skrivet, av någon som tar sitt ämne på allvar. Dessutom finns här som sagt en konsekvent genomförd diskussion om etik, liksom om vem som har rätten att avgöra vad som är skönhet: är det ett yttre attribut som kan förloras eller är det en egenskap som antingen finns eller inte?

Utifrån konventionella principer skriver Scheuermann inte snyggt. Hon skriver avigt, med en stil som inte är följsam eller tillrättalagd. I gengäld har hon åstadkommit en labyrint att helt försvinna i och sedan komma ut ur lite vimmelkantig, men samtidigt med skärpt uppmärksamhet mot de bedrägligheter som konsten och livet förevisar. 

Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2013)