att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

24 apr. 2013

Fågeln i kejsarens träd, Tomas Eklund



Det är mycket som är märkligt med Tomas Eklunds debutroman Fågeln i kejsarens tid, utgiven på förlaget Hilmer Lage. Den är betydligt mer ambitiös än den gängse debutanten, i sitt utnyttjande av en avancerad berättarteknik och perspektivbyten.

Med alla sina sidospår blir den en trädgård med gångar som förgrenar sig: ja, klentrogne läsare! Här härskar Borges, och du ramlar nog inte av stolen när den första referensen till den blinde argentinaren bockas av på sid 37. För du är redan mentalt där i Borgeslandet, förpassad dit av den grumliga prosan.

För mig är det diffusa ett kvalitetsmärke, och sådant är det gott om i Eklunds stil, som nästan är retfullt opak. Det inleds med Stella, en kvinna vars make Daniel vagabonderar, det vill säga sticker sin kos lite då och då. Men du hinner knappt registrera att vi har att göra med en manlig författare som låter en kvinna vara huvudperson förrän hon överges och vi får mannens perspektiv, och då är kvinnan Stella inte hans hustru längre (däremot har han varit gift med en annan kvinna, och de har ett barn). Tiden är ur led …

Daniel jobbar på bibliotek, och tiden är alltså antingen före eller efter vår tid: en vag postapokalyptisk atmosfär etablerar sig. Eklund låter det rationella möta det irrationella, i korta filosofiska avsnitt, där drömmar är av yttersta vikt: inte minst i form av de bruna kristaller under namnet ”Dröm”, en uppenbar drog som Daniel gjort sig beroende av.

Fast – ändå är denna drog-dröm bara en ersättning för den kärlek som arbetar utifrån exakt samma mekanismer. Jag läser den också som kärleksberättelsen, om kärleken som en underström i det icke-existerande samhälle som Stella och Daniel lever i, där deras vägar korsas under olika förutsättningar. 

Det är inte helt lätt att kategorisera Eklunds bok. En science fiction som löper i nya riktningar. Han leker med våra föreställningar om vad som är fiktion och vad som är essä – så där som Borges gör, och precis som när man läser Borges börjar det snart svindla, vid introduktionen av bifigurer och inskjutna partier med böcker av påhittade författare, som Arboga-författaren Thomas Baltazar Dahl. Hälften av dig reser sig upp ur stolen för att börja söka efter denne, den andra hälften sitter generad kvar, självfallet medveten om att namnet bara är en konstruktion.

Personligheter byter också plats i den här romanen, liksom scener som successivt bjuder in olika genrer, som thrillern och vampyrromanen. Det ter sig allt mer bisarrt med alla dessa parallella världar som cirklar runt, förklaringar som döljer mer än de uppenbarar, och konstateranden som förbryllar: ”Vi lever i en berättelse som är en del av en större berättelse, som är ett sidospår i en annan berättelse. Det är allt som finns. En mängd berättelser i ett oändligt bibliotek.”

Att försöka greppa över så här mycket är vanskligt, men Eklund ska ha all heder för att han vill göra mer än att bara berätta sin historia rakt upp och ned. Jag tjusas av de intrikata spåren, samtidigt som jag stör mig av att marken är så obekant. Med andra ord: det är svårt att gilla något som man inte känner igen.

Fågeln i kejsarens tid är en labyrint, som med sina gåtfulla bryderier lyckas vara så där undanglidande som god skönlitteratur ska vara, samtidigt som dess resonemang är så där hållbara som fackprosa ska vara – ett kanske ändå mer lovande än lyckat möte mellan olika discipliner, men definitivt något som bådar gott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar