Undantagen, Mats Kolmisoppi

Genom att förvränga världen mot det mer udda lyckas Mats Kolmisoppi göra den en smula mer begriplig. Hans noveller är oslagbart angelägen läsning, för den som vågar skåda några av våra mest akuta samhällsproblem i vitögat. 

Svenska författare borde generellt bli lite mer kufiska och fantasifulla. En av litteraturens uppgifter borde vara att förbereda oss bättre för tillvarons konstigheter. Undantagen heter den egensinnige Mats Kolmisoppis fjärde bok, där han fortsätter muta in sitt eget område inom svensk litteratur. I de tolv novellerna undersöker han ämnen som ondska, förakt, äckel, missnöje, vantrivsel – och gör det med nyfiken blick och med högst oförutsägbart resultat.

 

Titeln kan lika gärna avläsas som ”avvikelserna”: i centrum är det människor som hamnat lite vid utkanten, dumpats där av hårda yttre omständigheter. Här handlar det alltså om det som finns utanför normen, det som har blivit en av litteraturens mest angelägna sysslor, att intressera sig för det som inte ryms inom det vi kallar för ”normalt”.

Kolmisopppi skruvar till verkligheten en smula, och utvinner en egen slags realism. Novellerna utspelar sig i något vi kan kalla för ”Sverige”. En parodierad värld, där han får in flera politiska poänger, i skildringar som ångar av undertryckt ilska.

Det som gör just de här novellerna lite mer speciella än många andra (svenska) noveller jag har läst är att Kolmisoppi undviker de lättköpta igenkänningspoängerna. Han smyger in en del oro i det roliga, när han rannsakar den svenska självgodheten. Tonen går från det raljanta till det bittra, men där bitterheten annars avslöjar att kritiken tappat sin sans, blir Kolmisoppis indignanta fokus bibehållet. Det här är samtidsbetraktelser som inte siktar mot det mysiga, det småfinurliga och charmiga.

Han uppfinner en ny stil till varje novell: något som lätt kan uppfattas som ett maner, en irriterande pose. Men det blir uppfriskande att läsa dessa noveller, även när ens förväntningar ställs på ända, eller kanske speciellt just då.

Även i några av sina tidigare böcker, senast den skumma romanen Bryssel, har Kolmisoppi intresserat sig för människor som håller på att gå sönder. Han gör det på ett övertygande sätt. Kanske allra mest här i novellen ”Att utplåna ondskan”, där en monologisk röst sakta rör sig mot en allt mer obehaglig avslutning.

Där ifrågasätts vår självklara rätt att vältra oss i egoism, lyxresor, plundring av jordens resurser. Berättarjagets oresonliga kritik av individens ansvar ter sig absurd och överdriven, för oss som fortsätter hävda att ”ingen människa är en ö”. Sanningen, säger novellen, är att vi skiter i andra människor.

I denna minnesvärda novell lyfter Mats Kolmisoppi fram en av våra mest nedtystade frågor. Det är en skräcknovell vars ofrånkomliga slut faktiskt gör mig livrädd, när jag får den där nödvändiga påminnelsen om vad vi ska ha litteraturen till – nämligen just till att behandla samhällsfrågor, utan ideologiska förtecken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2012.)