att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 apr 2012

Dygdens glädje, Johan Wennström

En bok om glädje, om det positiva i tillvaron: vem kan bli sur av att läsa sådant? En gnutta glad kan man allt bli av Johan Wennströms bok Dygdens glädje, men man får sila en del förenklingar och svälja en del förnumstigheter.

För tiotalet år sedan pratade vi gärna om I-landsproblem när vi lite skamset kom på oss själva med att gnälla över något obetydligt, men i det bagatellartade avfärdandet döljer sig en allvarligare fråga. Varför är vi så missnöjda om vi lever i den bästa av världar?

Det här vill Johan Wennström undersöka i sin skrift Dygdens glädje, en bok som i bästa mening kan kallas tankeväckande. Nej, jag håller inte alls med om allt som sägs här, kanske inte ens hälften av det, men det är ändå en bok som jag vet kommer att fortsätta förfölja sig med sina manande tankar och pigga idéer.

Att vi kvävs av tvånget att vara lyckliga och framgångsrika, det är snabbt konstaterat. Vad Wennström vill visa är hur den positiva psykologin, som har formerat sig de senaste tio åren, kan erbjuda ett alternativ till den slentrianmässiga negativa reaktionen, som annars tillåts dominera både den politiska och estetiska debatten.

Den positiva psykologin är inte riktigt samma sak som den förtalade hysteriska lyckokulten som förmedlas i självhjälps- och livscoachning-böckernas hurtiga tillrop. Snarare är den en metod som i sina bästa stunder kan förklara tillvaron.

Wennström är en förhållandevis ung skribent, 25 år, som ibland tar i lite för mycket i sin iver att vinna över motståndare på sin sida. Han vill gärna upprepa att depressionen aldrig kan vara konstruktiv, utan att den bara är ett förlamande tillstånd, och inte har något gemensamt med konstnärligt skapande.

Det där tror jag är en onödig förenkling. Tyvärr lider argumenten av att de ibland är besvärande svepande och generella, men ibland blir de faktiskt vassa och glasklara. Då skriver Wennström rappt, vilar inte på hanen, och han träffar rätt lite då och då med sina stilistiska projektiler.

Den positiva psykologin kan ha en samhällskritisk funktion. Dock är Wennströms bok mer beskrivande än analyserande. Han återger och refererar inhämtad läsning, när man tycker att färre exempel hade varit mer övertygande.

Problemet med den som söker mönster och trender är också att efter ett tag blir mönstret så dominerande att det tränger undan alla nyanser. Ibland riskerar den här boken att bli just så övervälvande, nästan missionerande med sitt optimismbudskap, på bekostnad av det kritiska ifrågasättandet.

Men jag vill inte ha de definitiva svaren: jag vill ha de tankeväckande frågorna. Därför känner jag mig lämnad i sticket av det sista långa kapitlet som mest återger flum om livskvalitet, flow och känslans intelligens, och det känns som att återbesöka 90-talets mest fruktlösa och jippobetonade management-mischmasch.

Det sämsta argumenten av alla till varför optimismen är att föredra framför pessimismen är att optimisten lever längre. Som om livet vore en tävling i uthållighet, där människan reduceras till en tom behållare som man kan fylla med doser av optimism och hoppfullhet och så blir allt bra.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2012.)

5 kommentarer:

  1. Hm jag är född med en (faktiskt) inneboende lycka. Det beror delvis på: tacksamhet (förnöjsamhet! skönt ord) nyfikenhet förundran att ta ett steg i taget att fältet är fritt. Det du skrev fick mig att tänka på Evelyn Waugh – motsatsen så jag måste googla honom – läs på engelska Wikipedia, lång text. Misantrop.
    Jag tror det är de mest levande människorna som lever längst (minus genetik sjukdomar m m*) och motsatsen de mest ovetgiriga, som är nöjda. Märk väl att de är NÖJDA = positiva.
    * fast i generna finns även temperamentet, personligheten

    SvaraRadera
  2. Mm, jag tror att man behöver bevara sin nyfikenhet - att aldrig stagnera. Som Virginia Woolf sa: efter 40, antingen slår man av på takten, eller så ökar man den.
    Sen finns det nog ett visst drag av koketterande - den som klagar gör det lite för att spela för gallerierna.

    SvaraRadera
  3. Tänkte på detta nu när jag läser Karin Johannissons Melankoliska rum.. Den har stått i bokhyllan länge men jag var så trött på allt "melankoliskt" Jag är flanör! Varenda diagnos kan sättas på mig och ändå är jag glad.

    SvaraRadera
  4. Man kan vara en glad - eller nöjd - melankoliker. Kanske, tillägger jag, rent hypotetiskt, alltså!

    SvaraRadera
  5. Rent hypotetiskt kan man vara allt.

    SvaraRadera