att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 apr. 2012

Främling. En bok om Carola, Andreas Ekström & Johanna Koljonen

En bok om Carola har alla förutsättningar att bli storslagen, djärv och fantasifull. Men Andreas Ekström och Johanna Koljonen lyckas trots goda intentioner endast åstadkomma en trevlig och inställsam bok, som bara skummar på den fascinerande ytan.

Ursprungligen ville Andreas Ekström och Johanna Koljonen att deras Carola-bok skulle heta ”En känsla och jag litar på den”, en kaxig hälsning från genombrottslåtens textrad, något som verkligen har varit artistens outtalade motto genom hela karriären. Dock fick de nöja sig med det något mjäkigare Främling. En bok om Carola, vilket onekligen ter sig om en kompromiss.

Och just kompromisser är väl knappast det som varit Carola Häggkvists modus operandi. Snarare är uppfattningen att det har varit full gas, och det anknyter författarna till lite här och där i boken.

Ändå är det här en genuint ambitiöst försök att verkligen analysera fenomenet Carola. Tyvärr förlitar de sig starkt på ett stort antal intervjuer, som återges lite väl detaljerat. Drygt hälften av informanterna är eller har varit djupt insyltade i schlagerfestivalen, detta efterhängsna spöke som nog har varit mer en förbannelse än välsignelse för Carola – åtminstone ur konstnärlig synpunkt.

Främling är ingen biografi. Inte heller är det någon renodlat idolporträtt: förutom omslagsbildens lätt melankoliska eller bara utbränt uttryckslösa Carola saknas bildmaterial helt. Ekström & Koljonen försöker verkligen anlägga ett kritiskt perspektiv på Carola. Men de lyckas bara halvvägs, kanske beroende på att de skriver för mycket som journalister, och för lite som nördar.

Vad vi har fått är en artist som är något mer än någon annan artist, även om vi inte saknar excentriska aspiranter. Endast Carola har blivit en slags konstinstallation som ständigt är aktuell. För mig personligen har musiken aldrig någonsin gjort intryck, och när jag ser henne måste jag påminna mig om att hon inte bara är den där människan som uttalar sig om homosexuella, eller som umgås med kungafamiljen och visar sitt bröllop i tv, utan att hon också gör musik – rätt ofta, att döma av den gedigna diskografi som finns i avslutningen.

I några av bokens många enskilda kapitel finns glimtar av ett mer vettigt försök att tränga in i saker som sångteknikens betydelse, eller klassperspektivet. Men alla sidospår skymmer på något sätt föremålet självt, med samtidshistoria som svischar förbi: då blir det tydligt att författarna varit lite för hovsamma när de har skrivit, varit lite väl måna om att tillgodose inte bara Carola-fansen, utan kanske att också Carola själv ska kunna läsa boken utan att bli generad. Den kritiska blicken skyms av en vördnadsfull distans.

Därför tror jag att en punkigare skriven bok, under titeln ”En känsla och jag litar på den”, hade blivit mindre respektfull och mer fantasifull i sitt sätt att angripa den här oefterhärmligt spektakulära artisten. Nu är Främling en smårolig och småmysig bok, som duttar lite för mycket med Carola själv, och som använder många ord utan att säga särskilt mycket.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2012.)

7 kommentarer:

  1. Nu har jag inte rusat iväg och läst boken, men det känns onekligen som att en bok om fenomenet Carola bör ha litet uppnosig distans till henne. Carola har mer än de flesta andra svenska artister i samma kommersiella liga kunnat skriva sin egen image och sin 'story' utan att behöva svara på några andra frågor än de hon själv förväntar sig. Och hon är ju egentligen en mycket otypisk svensk artist - den här sortens glassiga sångfåglar brukar inte slå här, inte numera. Inte uttalat, aggressivt kristna artister heller.

    Idag tror säkert många svenskar att hon vann finalen i München 1983 (nej, det gjorde hon inte - året efter vann Herrey-bröderna ESC, men Carola kom trea). På senare år har man kunnat se journalister som av bara farten påstått att hon vann internationellt, svenska wikipedia (deras källa?) uttrycker sig också oklart: de skriver i sin Carola-artikel att hon vann Melodifestivalen 1983 men nämner inte alls hur det gick i ESC, och för många svenskar är ju de båda orden överlappande. Då, i mitten av 80-talet, var det ingen som trodde att hon skulle ha en så här lång karriär framför sig, de flesta räknade nog med att hon skulle vara rätt bortglömd inom några år. Man får väl säga att hennes karrirä, liksom Madonnas, har fått rejäl draghjälp av att musikbranschen blivit mycket mera putsat, glansigt teatral och visuell: många tänker numera på musik genom att översätta den till sceniska synintryck och show i samma ögonblick som de hör den, och det är också så den säljs in.

    SvaraRadera
  2. Correcting self: jo, WP nämner faktiskt att hon kom trea, men det kommer rätt undanskymt efter en dundrande pastej, flera meningar lång, om hur stort hennes genombrott var. Och jag har sett journalister som utnämnt henne till segrare i Mûnchen av bara farten.

    SvaraRadera
  3. Det är svårt att förstå att man orkar skriva en hel bok om Carola. Annars brukar jag tycka bra om Koljonen, klok och rolig. Och nördig. Jag tyckte det var svårt att förstå Annika Hagström och Jakobs stege-Jakob (vad hette han nu igen?) också när de höll på och svärmade kring Carola på 80-talet. Jag tyckte att de på ett förslaget sätt drev med henne, samtidigt som jag inte fattade varför hon skulle få så mycket uppmärksamhet. Men så är det, vissa grejer hajar man bara inte.

    SvaraRadera
  4. Magnus, jo, känns lite som att hon kommit lite billigt undan, trots vad många av fansen hävdar, att det är synd om henne, att hon blivit "förföljd".
    Lisa - också jag minns det där med Dahlin/Hagström, något som ofta tas upp i boken. Annika Hagströms storhet har jag aldrig begripit mig på: hon är representerad i boken med en oerhört intetsägande anekdot. Öht är mycket av materialet i boken just anekdoter, vid sidan av ... Lasse Holm som berättar om hur man skriver schlagerlåtar ...

    SvaraRadera
  5. Hon är oavlåtligt fascinerande och motsägelsefull. Och det är fascinerande att Runar finns och att de möttes.

    SvaraRadera
  6. Jag hade nog hoppats på mer, om den här förvisso fascinerande människan - kanske något mer om det kontroversiella. Att firma E & K hade utnyttjat ett uns av de cultural studies som har tillämpats på ex Madonna - att resonera mer kritiskt kring artisten, fansen, karriären.

    SvaraRadera
  7. Ja förlorat tillfälle när det finns så mycket inkl. det kontroversiella.

    SvaraRadera